Danmarks Breve

BREV TIL: Niels Matthias Petersen FRA: Carl Säve (1853-11-06)

Uppsalad. 6 Nov. (Gustaf II Adolfs dödsdag) 1853.

DET är med hjertat uppfyldt af den innerligaste och varmaste tacksamhet som jag första gången skriftligen vänder mig till min vördade och älskade Lärare uti mitt lifs-studium! Ja, det är först nu som jag rätt fattar och känner, huru lycklig och oafbrutet lärorik den tid var, som Försynen tillät mig att vistas i Danmark. Hade jag dock tidigare eller åtminstone 10 år yngre fått dricka ur denna Mimers-brunn! Men huru tacksam är jag icke 〈i〉 alla fall, att jag ändteligen fick — att mig ej vard förnekadt att sätta mina torra läppar till Óðhrœris brädd, ty om också jag blifvit för gammal, för att gudadrycken hos mig kan verka till skapande, så har jag likväl fått smaka honom. Tro icke att detta bildliga tal endast är blomster eller rökelser, som jag låter sprida sig 〈för〉 vinden; ty aldrig voro ord ärligare menade. Tänk en själ, som ligger, år efter år, försänkt i ett okunnighetens träsk och omgifven af mörker eller grå dimma just i det, der hon ville se som klarast — hon famlar omkring, hon önskar, hon ropar efter en ledande hand, som kan draga henne upp och säga: stå på fast grund och se! Din, älskelige Lärare! var den hand, efter hvilken jag trängtade, Du räckte mig henne med mildt leende och sade: följ mig och arbeta och det dunkel, som för den oinvigdes blickar skymmer fädrens visdom, skall småningom skingras! Och jag arbetade och Du ledde mig, och det började klarna i min själ och jag begynde till ett helt kunna bilda de brutna stycken, som jag förut famlat ihop i s. 46 oredig blanding 〈!〉. Huru kär och vördad står Din bild icke för mitt minne, antingen när Du satt på Din lärostol, tolkande Eddas höga sånger, eller när Du, en faderlig vän, lät mig njuta af fortroligt samspråk i det lugna hemmet. Allt detta är mitt dyrbaraste minne från det kära, vänliga Danmark! När jag för några dagar sedan hos Prof. Atterbom talade om Dina föreläsningar öfver den Fornnord. Litt. historien, sade han: „Den som kunnat få höra dem!“ Du ser, att gråhårsmannen känner Dig!

Genom vännen Hammershaimb 1 har jag mottagit Din vänliga helsning, och jag ser deraf, att Gud bevarat Dig under denna farliga tid 2 . Äfven mig har Han skyddat under farsoten, såväl i Köpenhamn under 5 veckor som under 4 i Kristiania. Men mitt vistande på det senare stället blef derigenom hvarken så lärorikt eller så trefligt, som det kunnat. Deremot tillbringade jag 3ne veckor i Norge på en färd uppåt landet, och denna resa var i allo behaglig. Jag for först till Eidsvold uppföre förfärliga backar, åtminstone för en Svensk, men dock temmeligen obetydliga emot dem, jag sedan tick öfverfara. Derifrån gick jag norr genom Mjösen till Lillehammer på ångfartyg, och sedan åkte jag åt nordöst upp i Gusdal 3 , samt vidare i samma riktning ridande öfver ett fjäll, 3400 fot öfver hafvet, ned i en djup och trång dal, Svatsum eller „Svarstum“, som bönderna sade (= Svartheimr). Derifrån åktes upp efter en halsbrytande väg till en fjällsjö, Espedalsvattnet, 2400 fot högt. Derifrån á baki upp öfver fjället Ruten (Hrutrinn?), som passerades vid 4600 fots höjd. Här på högslätten öfverfölls jag af en isande storm med regn, snö och hagel, hästen pulsade genom djup snö (= fenner, af fonn, Isl. fönn, snödrifva): det var den 31 Juli — hvilket sommarväder! Men också hvilken hänförande utsigt när det ändteligen s. 47 klarnade! — djupa dalar, deri de resliga skogarna sågo ut som morot-sängar (D. Gulerods-bede?) i en trägård och omkring voro rysliga branter och stalp, samt bäckar och forsar nedstörtande från alla sidor, silfverskummande. Längst mot norden uppreste sig mot skyarna 2ne fjälltoppar med sina af den eviga snöen silfverglänsande hufvuden mot den dunkelsvarta himlen. Efter 3400 fots mödosarnt nedstigande nedkom jag till gårdarne i den vackra Gudbrandsdalen. Jag var trött som en sten och kände mig stel och liksom afbruten på flere ställen (liksom en med lack hopsatt porsellinsbild!). Derifrån for jag till Lillehammer och så på ångbåt halfva Mjösen ned, derifrån genom Thoten och Land till Randsfjorden, så nordan genom denne till Hadeland, så genom en del af Ringerike och upp före den bekanta Krogkleven, den hiskligaste backe, ämnad att köra upp, som jag sett, då han på 1½ (Dansk) fjärdingsväg stiger 1000 fot! Men hvilken utsigt deruppe! Fjällväggen, lodrät som en mur, reser sig 1200 fot och derifrån skodar man det vackra Ringerike liggande utbredt under sig som en karta, med sina skogar, sjöar och gårdar. — Hela denna färd var i högsta grad intressant. En sådan hög, allvarlig och storartad natur! Och folket intog mig; visserligen något rått, om man så vill, men med saft och kärna, friskt och modigt, ja, kanske någon gång stormodigt; men med framtid, genom sina fria institutioner. Deras språk intresserade mig naturligtvis högeligen att höra. Huru gladde det icke mitt öra att förnimma sådana fornformer i dagligt bruk som: det finnst ingen häst, hann kallast Laugen (elfven), hon hallast Gausa (Guselfven) m. fl.; och slika ord som ho-var, adj., = Isl. hóg-vœrr, øl, m., solhetta, Isl. ylr, såmmår-mål, d. 14 April, Isl. sumar-mál? m. fl. Jag lyckades t. o. m. att insamla en hel hop för Ivar Aasen 1 nya ord, som jag meddelade honom. Men hvaraf kommer kå, kådde, kådd, v. a., vända och torka hö? Jag har tänkt mig, att grundbetydelsen kunde vara: samla, lägga i hög, dervid s. 48 tänkande på D. kag, spille kag (el. är det kagg??), jf. Sv. kåk (= T. Pranger). Den Isl. formen moste nämnl. hafva varit ká, káða, kát, hvilken förutsätter fornformen kaha l. kaga, jfr. fá för faga, há för hága, má för maga, pvá för pvaga, kná för knaga, klá för klaga l. klaha (detta sista bestyrkes af Dal. kleia, klägði, kläkt!). Man ser att detta är en genomgående lag. Af roten ká, kah, kag l. kak kommer troligtvis det dunkla Eddiska kögur-sveinn, jfr. det Sv. kåk, kåk-struken. Hvad tyckes? —

Hrr lärde i Kristiania mottogo mig alle mycket vänligt, ehuru jag i anseende till den svåra tiden icke råkade dem så ofta. Munch, som länge har „behaget sig med“ (hans egna ord, när han vill vara sarkastisk!) att anse det „Norske Folkesprog“ såsom det forntrognaste af alla nu lefvande Nord. dialekter (med undantag af Isl. och Færöska), vard alldeles häpen, när jag bevisade honom, att om man ock hopplockade allt det äldsta ur alla Norska dialekter, så kan det på intet sätt jämnföras med vår Dalska, ty hon är och blifver kronan för dem alla 1 .

Just när jag skulle begifva mig af från Kristiania, fick jag kolerine eller förebud till kolera. Jag tog derföre mitt beslut att genast afresa, ehuru jag var ganska matt och svag. Jag s. 49 bad innerligen till Gud, att Han icke skulle låta mig dö så långt från mitt hem, utan att mina ben skulle få hvila i den dyra fosterjorden; och Han hörde min bön, ty dagen efter, sedan jag kommit ur den förpestade koleraluften, vard jag bättre och tredje dagen var jag alldeles bra. Jag tog landvägen öfver Kongsvinger och Värmeland. Straxt inom vår gräns stadnade jag hos en vän hela 12 dagar för att, fri från alla spärrningar och karantäner, få fortsätta min väg. I den lilla staden Arvika låg jag sedan 2½ vecka under afvaktan på en vän, som hastigt insjuknat, emedan vi skulle göra resan till Uppsala i sällskap och i hans vagn; ty eljest hade jag nödgats resa den långa vägen på en öppen och skakande bondekärra (förfärliga tortur-redskap på 2 hjul!), hvilket i Värmelands bergstrakter och på denna årstid kunnat skaffa mig ohelsa. Sluteligen begåfvo vi oss af och hunno först efter 7 dagar till Uppsala, d. 26 Oktober, emedan vi moste göra en lång omväg ända upp till staden Säter i Dalarne, för att icke komma i beröring med någon kolera-smittad ort, ty då skulle vi fått ligga i 10 dygns karantän utanför Uppsala, hvilket är dyrt och ännu mera tråkigt. Det är bekant att mängden hos oss ännu tror på nyttan af spärrningar och karantäner, och ehuru jag icke är af denna mening, så är det likväl ett faktum, att Uppsala hittills blifvit skonadt för koleran, hvilket är att tacka Gud för, hvad grunden än är. Denna sista del af min fard var i sanning helso-pröfvande, då under nästan alla 7 dagarne det beständigt regnade, och stundom var snö- eller ur-väder och då vägen gick öfver skogvuxna berg och fjäll, så kan jag med full sanning utropa: „fórum úrig fjöll yfir!“ 1 — Det var med en obeskrifligen glad känsla som jag åter inträdde i min boning här och åter befann mig midt ibland vänner och bekante; och icke minst glädjande var det att å nyo se mig omgifven af mina kära böcker. Jag s. 50 tackade innerligen Försynen, som först tillstadt mig att få göra denna efterlängtade resa, som derunder uppehöll mina krafter och sedan lyckligen ledsagade mig hit tillbaka, — och jag beder nu att Hon ville stärka min förmåga, så att jag måtte kunna utbreda den kunskap, jag vunnit, och verka något godt och varaktigt för Sveriges och Nordens heliga sak, för deras forn- och samtid! — Jag gjorde under mitt uppehåll i Värmeland några rätt märkeliga ordfynd, af hvilka jag icke kan afhålla mig från att omtala ett par: imperf. skok af skaka (sup. skakit); frossan skok mig (den kolde feber rystede mig), och substant. nare, m., kall isig vind med flygande isflingor, starkaste köld, nara (narade, ipf.), verb. impers., säges om den bittraste köld, t. ex. det narade till = det var förfärligt kallt med motvind och fina kringflygande isnålar i luften (dock utan snö). Jag tycker att detta ord måtte upplysa Dverg- och Jätte-namnen Nari, Narvi, Narfi, Nörfi (= Nörvi!) Nörfr (= Nörvr), Nári (= Nari!) och Nár (= Nàrr?). Äfven kan det kanske förklara det dunkla aldr-nari (Völuspá 58.), som annars trotts betyda eld, hetta, men som mycket sannolikare tör vara köld, frost, is, och således blifver: geysar eimi við aldr-nara — det sprutar eld (el. sjudande dunst) mot den gamla kölden eller tidens (el. ålderns) frost eller mot verlds-kölden?! Detta tyckes gifva en mycket bättre mening och just vara i Ragna-rökkrs anda, särdeles med tillägget: leikr hár hiti við himin sjálfan! — De två sista orden lefva äfven i Norge (se Aasen), ehuru icke i en så stark betydelse. Äfven ipf. skok finnes der. Detta nare och nara tillhör dock mera det östra Dalsland (icke Dalarne!), än Värmeland. — Ändteligen får jag härmedelst med största tacksamhet återsända de ypperliga Varianterna till Völuspá, hvilka jag, ty värr, haft allt för länge, men hvilka jag ej kunde förmå mig att återställa oafskrifna, och dertill vard icke tid hvarken i Köpenhamn eller Norge. Kan det förlåtas mig, att jag egenmäktigt s. 51 behåller aftrycket af Völuspá, 10 s. s., 1 i det jag antager, att detta icke kan vara det enda återstående exemplaret? Skulle så vara, så nämn det blott och det skall genast blifva återsändt. På sid. 10. rad. 13 står genom tryckfel: …. „57, 47, 5S til 65“; skall det vara: 58 eller 53, det mystiska „5S“?? — Uti allt det handskrifna är det bara ett endaste ord, som jag icke varit i stånd att läsa säkert, och hvilket jag derföre beder om att vid tillfälle få upplyst. Uti det med Dansk el. Gotisk stil och på postpapper skrifna arket står (på lsta sid., 3 spalt., 3 rad.) vid 14de strofens slut: „Dverga efter Glói, saa bemærkes det her, skiöndt deres Forbigaaelse kanskee er forsvarligere end deres……..“ — det är just det sista ordet, som här antydts med prickar, hvilket jag ej kan läsa. Det ser ut som: Nærmelse, men det passar ej rätt väl, då det moste motsvara: Forbigaaelse, eller något dylikt, — kan det vara: Nærværelse?? nej!

Jag har med stor fägnad förnummit. att Du denna höst läser öfver Gotiskan, emedan ett djupare studium af Fornnordiskan icke kan göras utan kunskap i detta fornspråk 2 . Särdeles Hrr Isländingar hafva också nog länge lefvat i förnäm okunnighet om eller åtminstone varit allt för likgiltiga för de skatter, som kunna hemtas ur denna guldgrufva! Af Uppströms nya och betydligen förbättrade upplaga af hela Ulfilas äro några ark tryckta och tryckningen fortgår, så att hon väl blir färdig nästa år, då hela hans manusk〈r〉ipt ligger färdigt. Formatet är stor qvarto 3 . —

s. 52 För att komma med något lustigt ofvanpå allt det torra i detta bref, så vill jag berätta en ordlek, som jag nyligen hört, emedan jag väl aldrig hört en mening som så uteslutande har en dubbelbetydelse i hvart enda ord. Man marke det Svenska bruket af verbet få, t. ex. jag får härmedeist betyga, jag får (= maa, må) frambära &c. En Dr Lamm (Jude) i Stockholm, som icke var någon öfvad talare, skulle en gång tacka för en skål; i sin förlägenhet vände han sig till ett närvarande qvickhufvud, sägande: „Jag beder dig, bror Hvasser, framföra min tacksägelse, så få vi höra något roligt“. — „Jo“, svarade denne straxt, „om jag får göra det endast med tre ord“. — „Ja, bevars!“ — Hvasser, tagande på sig en högtidlig mine: Lamm får tacka! — hvilket betyder både: Lamm bringer herved sin taksigelse! — och de 3 substantive〈r〉na: agnellus, ovis, ovis fœmina 1 !

Då jag blifvit hedrad med tillåtelsen, att i mitt tilltal begagna det förtroliga ordet Du, så har jag, som Du ser, tillåtit mig denna frihet, ehuru det alldeles strider emot våra Svenska begrepp om den vördnad, en yngre så gerna egnar åt den äldre och utmärkte; men då jag icke allenast hyser den största vördnad, utan äfven den varmaste sonliga tillgifvenhet för Dig, och då det vackra bruket är rådande i Danmark, att barn så benämna sin Fader och andra äldre fränder, så har jag inhemtat nog af Danska sedvänjor, för att med glädje och stolthet äfven tillegna mig denna!