Danmarks Breve

BREV TIL: Niels Matthias Petersen FRA: Carl Säve (1854-04-05)

Uppsalad. 5 April 1854.

Vördade Vän!

Ändteligen sitter jag då för att skrifva; — men när jag ser på Ditt brefs datum (Julemorgon) och att det hitkom nyårsafton i fjor, så blyges jag sannerligen öfver det långa dröjsmålet med mitt svar. Döm likväl icke min tacksamhet, mät icke min vördnad och hjertliga tillgifvenhet, efter min nu visade långsamhet! Det skrifna ordet synes ofta kallt: men tro mig när jag säger, att jag har kanske aldrig mottagit något så efterlängtadt och kärkommet bref som Ditt; — jag tackar Dig af fullt hjerta derför, och för alla vänliga och uppmuntrande ord deruti, hvilka ju blott äro en fortsättning af Ditt faderligt s. 58 vänskapsfulla bemötande mot mig under de lyckliga dagarne i Köpenhamn! — Jag moste likväl omtala den förnämnsta orsaken (adelroten!) till uppskofvet med detta bref. I Ditt bref säger Du på ett ställe (i anledning af den då ännu tillämnade läsningen öfver Gotlands-Lagen): „Der skulde jeg nu have haft dine stærke verber“. I anledning af dessa ord påtänkte jag först att skrifva āf dem till Dig; men sedan föll det mig in att deraf göra en afhandling, så kunde jag sända dem till Dig tryckta. Men för att få dem lättare tryckta, lät jag det blifva en disputation deraf, som ändteligen vardt färdig och ventilerades d. 30 Mars. Jag skall nu försöka, om jag kan få sända Dig ett ex. med posten af detta lilla arbete, eljest kommer det litet senare med skeppslägenhet. Jag beder Dig hafva den godheten att i nästa bref säga mig Ditt omdöme derom, särdeles om inledningen, der jag vågat förklarande röra vid det högheliga Isländska skrifsättet af Edda-språket (jag ryser för alla ättstore Isländingars krossande vrede!). Jag har nämnl. exempelvis bevist, att versen i Sn. Edda, s. 254 (Hafn. 1848) icke bör läsas: Reiðr stóð Rosku bróðir, | Vá gagn faðir Magna, utan: Vreiðr stóð Vrösku bróðir, Vá gagn faðir Magnal Jag är så mycket ifrigare på att höra Din dom om mitt lilla opus, som jag här nödgas mottaga ett officielt intyg deröfver af Philos. Faculteten, hvilket egentligen bestämmes af J. H. Schröder, som ej förstår mera af Skandinavisk eller Nordisk philologi, än jag förstår t. ex. Madagaskariska. Afhandlingen (som kallas: De starka verberna i Dalskan och Gotländskan) 1 är endast 27 sidor; men så kort och ytterst sammanträ〈n〉gdt innehållet än är, så har det likväl tagit både sin tid och möda att få ihop det, ty hvart enda ord (med ett par angifna undantag) och hvar endaste böjning har jag sjelf upphemtat från folkets läppar. Jag är också s. 59 säker, att jag redan härmed har insatt Dalskan i främsta rummet bland alla Nordens fastlands-dialekter — Det skall icke sjelfvaste Munch hädanefter drista sig förneka! Ganska märkvärdigt moste det ock förefalla hvar och en, att tvänne dialekter, som ligga så långt åtskilda och som i århundraden hafva utvecklat sig alldeles oberoende af hvarandra, som Dalskan och Gotländskan, hafva kunnat bibehålla en så stor och genomgående likhet. En sådan likhet kan naturligtvis icke vara tillfällig, utan förutsätter en bäggederas stora öfverensstämmelse med det gemensamma fornspråket; — och är icke äfven denna öfverensstämmelse tillstädes i högsta, ja, i den mest förvånande grad?! Men med allt detta råder dock många olikheter, som bär vittne om sjelfständig utveckling, men städse på Nordisk grund.

Ja, det der Värmländska (och Ny-Norska) Nare, m., bitande hvass isvind, och |nara, „det narar till i qväll“! Jag vill ej släppa sammanhanget med aldr-nari (det skulle då ej vara nári). Skulle man ej kunna taga aldrsåsom är 〈!〉 blott förökande præfix, likasom t. ex. aldr-tregi, stor sorg, sorg för lifvet; aldr-nari, den stora kölden, urkölden, verlds-köiden. Man behöfver då ej ens taga sin tillflygt till en ändring från aldrtill aldar-nari. Samma föreställning, som redan i början af Gylfaginning („Hversu … aukadist mannfolkit?“ &c.) visar sig om motsatsen mellan Elivågornas is och Muspellsheims hetta, skulle då också ligga uti: Geisar (l. geysir?) eimi við aldrnara, (detta kunde ske i djupet; — men logen var så öfvermäktig, att) leikr hár hiti við himin sialfan. Märkeligt är ock att straxt efter denna verldseldens och verldsköldens strid, följer omedelbart (likasom en följd?) den nya skapelsen: Sèr hon upp koma &c; hvilket också i Gylfginn. är följden af Niflheims och Muspellsheims sammandrahbning: af þeim kvikudropum kviknaði - - - ok varð mannslikindi = Ymir. Det är icke mer än i sin ordning att efter den sista eld- och köld-striden en högre och herrligare skapelse skulle framkom〈m〉a! Hvad säges s. 60 nu om dessa funderingar? — — Huru har det icke gladt mig att förnimma, att Du företagit Gotlands-lagen (jag kallar den hällre Guta-lag, som den kallar sig sjelf) till allmänt föreläsningsämne. Och detta göres i Danmark! — när skall Sverige hinna så långt ? Du har då icke kunnat undgå att finna, att så förträfflig den Schlyterska behandlingen nästan i allt är, så har han likväl misstagit sig i flere punkter. Så har han alldeles missförstått ändelsen -ur, t. ex. uti ord som kirkiur, bandur, gatur, kristnur, messur, m. fl., hvilka han än tager för gen. sing., än för dat. eller acc. sg., hvaraf han ock förledts till den orimliga uppgiften, att præp. til, utom gen., äfven styr dat. och acc., då til likväl aldrig styr annat än genit. Han anser derföre också att prep. millan kan styra acc., förledd af meningen: þar sum paun mytas millan stumbla ok star-þufur (k. 25. § 2.), i det han anser stumbla - - - þufur för acc. pl., då likväl stumbla är gen. sg. af stumbli (Gotl. stumbli), m., och þufur, gen. sg. af þufa, f.; men se, båda ordens acc. pl. är lika med gen. sg., och det har narrat honom. Likaså har han i hela lagen icke funnit någon gen. sg. fem. till pron. þann, þaun, þet, ehuru den finnes i k. 13. pr.: til þeiri kirkiur, hvilket han uppställer som dat. på detta ställe. þairi är visserligen dat. sg. f., men här är det ett uppenbart skriffel för þairir, hvilket bestyrkes af varianten teirir i den yngre codex, utom det att detta pronomen icke kan hafva haft någon annan form för gen. sg. f., jfr. annir = Isl. einnar, annarir = Isl. annarar. Hans förmodade inf. siaunka, skall naturligtvis vara sinqva (l. sinka?), jf. stinqua, och hans inf. singia (hvarföre icke likaledes siaunga?!) bör vara singva eller singa. Fel är det ock när han tror, att formen oyri, dat., acc., penningöre, är felskrifvet för oyra. — Jag glömde på andra sidan att tillägga, att Schlyters misstag på gen. sg. f. på -ur, beror på hans ensidiga Nordiska språkkunskap och att han icke känner, att Got. har denna kasus på -ons, och således alldeles lika med nom. & acc. pl., t. ex. s. 61 Got. qvinons, qvinons, qvinons, Isl. konu, konur, konur, men Gotl. Lag. kunur, kunur, kunur. Detta kunde vara en ganska god lärdom för Hrr Isländingar! Denna gen. sg. på -ur förekommer dessutom några få gångor på Svenska runstenar, t. ex. kunur, konas (Liljegr. Runurkund. No. 871), kirkiur, kyrkas (Lilj. 2012), och i qvinnonamnen Runur, Runas (L. 1054), och Ikur, Ingas (L. 71 & 2011). Denna fornändelse är alltsä bevisligen Svensk och har troligen äfven varit Norsk och Isländsk. — Jag har tänkt mig att någon gång i framtiden rent philologisk〈t〉 behandla Gutniskan (Forngotländskan), d. v. s. Guta-lag, Guta-sagan och Gotlands runstensspråk under ett, samt med stadigt afseende på Ny-Gotländskan. — Det fröjdar mig öfver måttan, att Du gifvit oss Din Fornnordiska Litteratur-historia, som jag af tidningarna sett har utkommit. Hela Norden blifver tacksam för denna gåfva! 1 — Om kulturens gång från Sverige till Norge (hvilken riktning äfven jag tror på) — kan jag, ty värr, intet upplysa. Likväl synes det mig säkert, att vägen icke kan hafva varit: Uppland, Helsingland, Medelpad, Jämtland, Throndhem; ej häller: Uppl., Vestmanland, Dalarne, Oster-Dalen (i Norge). Derefter återstå ej mer än två andra vägar: Uppl., Vestmani., Värmland, Kongsvinger och vidare s. 62 upp efter Glommens floddal och öfver Dovre, den andra vore: Vestergötland, Viken m. rn. Men då man genom denna sista kommer alldeles ifrån Svearne och Odins-kulten, tycker jag, att vägen öfver Värmland och långs Glommen blir den antagligaste, och härmed stämma äfven språkforhållanderna bäst öfver ens! — ty på alla andra vägar träffar man på språng i dialekterna, men här på en jämn kontinuitet, åtminstone på den jämnaste. Denna väg är också den mest lättföra af alla mellan Sverige och Norge, i det att intet enda berg finnes mellan Carlstad i Värmland och Kongsvinger i Norge, allt är en jämn högslätt. Jag reste just denna väg från Norge.

Som det lätt kan tänkas, nitälskar jag på det varmaste för en gemensam Nordisk Universitets-tidskrift, och har gjort allt hvad jag i min obetydliga ställning kunnat för att skjuta på. Men det går trögt 1 . Också är det en mängd materiella hinder, som åtminstone till en del moste undanrödjas, t. ex. att kunna få tidskriften för billigt pris sänd från det ena riket till det andra med posten. Man nödgas underhandla med regerings-myndigheter; och huru långsamt sådant går, lär ej vara obekant i Danmark. Dessutom är uppmärksamheten så upptagen af de stora verldshändelser, som Stundeligen förestå. — Ja, det är i sanning i en märkelig tid, som vi lefva i 2 ! Den stora dag är då ändteligen upprunnen, som jag med troens tillförsigt förutsett och väntat i så många år, men hvilkens inbrott jag ej vågat förutspå, — den stora dagen, när det civiliserade Europa drager i härnad, till den den 〈!〉 stora afgörande striden, mot österns barbari och träldomsande! Gud är rättfärdig, och derföre fruktar jag icke för utgången, om ock en sorgens tid närmast förestår de arma folken! Förr eller senare skulle det dock ske! 3

s. 63 Men de sista händelserna i Danmark färmår ingen rnenniska här begripa 1 . Hvarföre af〈går〉 icke det ruttna SchleswigHolst.-Ørstedska ministeriet, när Kungen och hela folket vill det? Hvad stödjer det sig på, när Ryssland är lamt och Preussen och Österrike hafva helt annat att tänka på än att hjelpa förrädaren Beseler 2 och hans anhang? Eller hafva de slutligen äfven fått kungen i sina klor? Med ett ord: det löper surr i mitt hufvud. Engelska flottan lär min-sann icke hjelpa de Holsteinska Grefvarne! — När jag läste beskrifningen om den Engelskan flottans segling genom Stora Bält, huru det först kommo 3 stora skepp, så 5 i sällskap m. m., påminde det mig lifligt om skildringen af Kung Olof Tryggvasons flottas uppsegling före slaget vid Svoldr! 3

Och nu må jag sluta detta bref med de varmaste önskningar för Din heisa och glädje och den vördnadsfullaste helsning till Fru Professorinnan, som städse täcktes visa mig en så oförgätlig välvilja, till Din Fosterdotter, om hon ännu minnes mig! Helsa äfven Prof. Allen, Registrator KallRassmusen 〈!〉 och hans Moder, Syster och Bror 4 , samt till vännen Secher, m. fl.!

s. 64 Kanske att Påskdagarne gifva tid till brefskrifning? Lef väl! och verka länge för Norden!

Din vörnadsfullt tillgifne och tacksamme lärjunge
Carl Säve.

〈Udskrift〉 S. T. Herr Professor N. M. Petersen Köpenhamn.