Danmarks Breve

BREV TIL: Niels Matthias Petersen FRA: Carl Säve (1854-08-21)

Visbyd. 21 Augusti 1854.

Vördade Vän och Lärare!

Forlåt, att jag så länge fördröjt raitt svar på Ditt för mig så högeligen kärkomna bref af d. 13 April! Jag har blott att till min ursäkt anföra, att jag under denna tid icke legat på latsidan, utan efter min förmåga varit verksam i vetenskapens, den Nordiska vetenskapens tjenst. I det jag straxt bittida i våras började skrifva afhandlingen Om de starka Verberna och sedan omedelbart derefter skref och utgaf en svensk öfversättning öfver Ynglinga-Sagan 1 . Det var ett ganska eget sammanträffande, att jag just skulle företaga mig ett litet arbete öfver ett par Svenska Landskapsmåls St. Verber på samma tid, när Du utgaf eller hade utgifvit en dylik öfver Danskans! Jag ser deri med glädje det starkaste bevis för min åsigts riktighet om det öfvervägande värdet och den stora vigten hos denna ordklass. Dina vänliga ord om min lilla (af många tryckfel, ty värr, missprydda) afhandling, har gjort mig den största fägnad; ty på ingen annans omdöme i dessa saker sätter jag ett så högt och afgörande värde som på Ditt! — När jag midt i Juni reste genom Stockholm afsände jag till Dig och någre andre Danske vänner ex. af Ynglinga-Sagan. Måtte detta mitt första försök att återgifva vårt vördnadsvärda fornspråk på nutidens Svenska, af Dig lika vänligen bedömas! När jag säger „nutidens“, så menar jag icke det usla blandspråk som flödar i våra tidnings- och roman-rännstenar, utan den Svenska, som ännu utan motsägelse är vårt tungomål i hvarje bildad fosterlandsväns mun, eller åtminstone hans pennas idiom. I noterna har jag trott mig böra fästa mig vid mycket, som är af föga eller ingen vigt s. 70 för språkforskaren, men som jag vet kunna gagna en större mängd af läsare, d. v. s. Svenska läsare; då många både historiska namn och ord hafva råkat ut för de besynnerligaste misstag och förvexlingar. Somliga af dessa misstag äro så dumma, att jag nästan skämdes att fästa uppmärksamheten på dem; — men huruledes skulle felen kunna råttas, utan att framhållas? — Huru tycker Du, att min återgifning af de Sturlesonska skaldeverserna lyckats? allitterationens stränga band får lända till ursäkt för mången ofullkomlighet! — Jag tackar Dig hjertligen för de mig ämnade Stærke danske Verber, hvilka väl ännu icke anländt till Stockholm, när jag reste derigenom, men som troligtvis nu ditkommit, så att jag hoppas att snart få se detta kära och vigtiga arbete. — Det lsta häftet af den Danske Literatur Historie, erhöll jag kort före afresan från Uppsala, hvilket jag naturligtvis genast hastade att läsa, oaktadt den brådska, i hvilken jag då lefde. Jag behöfver icke omtala det stora nöje, som detta arbete skänkte mig, likväl afbröt jag ofta min läsning med en suck, tänkande: När skola vi få ett slikt för Sverige! Nå, om vi också icke ega en slik bok hos oss, så är det ändock en tröst, att hon finnes för Danmark, — hon kan tjena oss till sporre och föredöme — det bästa af allt är det, att vi snart kunna vänta fortsättning derpå. — Det är väl godt och väl, att Prof. (?) Thorsen 1 skall komma med en Fornnord. Litt. hist., men jag står ändock vid, hvad jag redan en gång yttrat, nämnl. att N. M. Petersen vore rättaste mannen dertill. — Du frågar mig med vanligt faderligt deltagande, huru mina utsigter äro att få en fast verksamhet i Uppsala? Ja, hvad skall jag svara härpå? Mina utsigter äro i denna väg, menskligt att se, icke stora; men jag litar också på något helt annat än menniskor, jag tror att Gud aldrig nekar den redlige arbetaren sin lön. Också har detta mitt fasta hopp hittills icke s. 71 blifvit sviket, d. v. s. jag har dragit mig fram med tarflighet, och det är allt hvad jag begärt för min egen del. Jag kan iikväl icke undgå att se, att denna min osäkra ställning (att lefva på 2 à 3-åriga stipendier) verkar nedtryckande och menligt på hela min verksamhet. Dock hoppas jag att den nordiska språksaken äfven hos oss småningom skall vinna det erkännande, att man skall börja känna behof äfven af en så ringa arbetare som jag är. — Emellertid verkar det särdeles starkt nedtryckande på det Nord. språkstudiet hos oss, att den nuvarande Professorn i saken deruti är alldeles okunnig (jag kan säga detta till en vän) och utdelar sina videtur till examinander utan allt omdöme: — han gifver laudatur till en mängd, som aldrig studerat Isländska mera, än att de under knappt 3—4 veckor läst Heims Kringlas prosa med Aalls öfversättning — de kunna icke annat än händelsevis skilja ett verbum från ett substantivum! Och Iikväl är han riddare af både Nordstjerne-, Dannebrogs- och en Grekisk orden, under det att den, som skrifvit Svenska språkets historia icke bär någon Svensk orden! 1 — sådan〈t〉 gör mig ondt, men hvad hjelper det…. Ett par dagar före afresan från Uppsala, förkunnade mig Prof. Schröder, att han i höst ville begära tjenstledighet, och att jag således skulle bereda mig att bestrida hans föreläsningar, hvilket icke kostar honom en skilling, ehuru jag skall göra det mödosammaste af hela hans tjenst. Nå, jag läser gerna; men nog önskade jag att få något derfor, nu vid öfver 40 års ålder; men jag kan icke häller släppa någon annan förbi mig för att få den meriten före mig. — Jag skulle vilja ingå i ett långt svaromål på Dina anmärkningar mot mitt försök till förklaring af (v)reiðr stóð (V)rösku bróðir, men jag har nu icke tid dertill. Likväl vill jag anföra, att ehuruväl jag till fullo känner stället i Málskrúðsfræði att s. 72 „vindandin forna“ då var „fornt mál“, så tror jag dock säkert, att detta v hördes när åtminstone de äldre Edda-qvädena skrefvos. Då nu reiðr i de äldsta tiderna nödvändigt hetat vreiðr (jf. runstenarnes Vraiþr l. Uraiþr), så moste också Röskva hetat Vröskva; och det är detta, som jag yttermera velat styrka med hela min bevisföring och jämnförelse af det Got. vriskvan, Isl. roskinn, raskr, röskvari, m. m. Ju säkrare det då kan antagas vreiðr - - Vrösku, desto antagligare blir det att vá gagn också hör ihop med det föregående. Likväl erkänner jag villigt, att Dina anmärkningar äro af stor vigt. Att skilja ett ursprungligt vr från ett ursprungl. r kan naturligtvis icke ske på annat än historisk väg och torde ofta blifva temmeligen svårt. I vissa fall kan man dock lätt komma till full säkerhet, och det roade mig derföre att i Köpenh. höra rätt kunnige Isländingar på fullt allvar påstå, att de Isl. verberna ríða (vrida) och ríða (rida) äro ursprungligen ett och samma ord! — — Att motarbeta den norröna hypothesen i alla dess öfverdrifter anser jag för en samvetssak, och det gläder mig derföre, att Du äfven utdrager samma slutsats utur parallellen mellan de starka verberna i Dalskan, Gotländskan och Isländskan, som jag just velat skola derutur följa, nämnl. att, som Du säger, „den snak om et særeget norrönt eller norsk tungemål — er ikke andet end snak!“ Jag är emellertid nyfiken att se hvad Munch och de andre norröne Nordmännen skola säga om dessa verber. Förut har Munch städse varit så försigtig att undantaga Gotländskan, när han talat om Svenskans diphthong-brist och o-Isländsk〈h〉et; men nu får han väl äfven förklara Dalskan för ett „Gotiskt“ undantag från regeln!

Straxt efter sedan jag utgifvit och såsom disputationer ventilerat Ynglinga-Sagan, reste jag hit, förnämnligast för att taga ännu en sista skörd af språket här, särdeles på Fåro (en ö straxt nordan före Gotland, der språket är renast). Jag vistades 14 dagar på en gård allra längst ute mot norr, och s. 73 examinerade från kl. ½7 om morgonen till kl. ½9 på qvällen i tolf fulla dagar en och samma bondegubbe 1 . Jag gjorde en herrlig fångst, icke så mycket af helt nya ord (ehuru en mängd slika äfven vankades) som af att jag fick ännu säkrare reda på hela mitt gamla förråd. Men den största vinsten låg uti den ännu nogrannare reda jag fick på grammatikaliska former och talesätt, m. m. Men huru väl jag redan sopat i språkväg bevises deraf, att jag endast lyckades att hitta några få förut på Gotland icke funna starka verber. Jag insätter dem här, på det att Du kan inskrifva dem till de andra:

Läpa (läppja, dricka som katt, hund), läpur, -pe, lap, lapu, läpi.

Tvinga (tvinga), tvingur, -ge, tvank, tvungu, tvungi.

Päita (pipa, s. en fogel; hvina, om vind i tog), päitur, -te, pait, pitu, piti.

Snäika (smyga sig in, fram), snäikur, -ke, snaik, sniku, sniki (nl. snäika sig til, inn).

Knäupa (smånypa, plocka, t. ex. på ett sår), knäupur, -pe, knaup, knupu, knupi.

Med undantag af tvinga, äro alla dessa nya, som jag tror, för Norden. Dessutom har jag ännu

Ske (ske), sker, ske, ska, (pl.?), skēt,

hvilket sista låter som en Tysk öfverlemning. Detta ske, ipf. ska egde jag redan, när jag skref De st. verberna, men det blef då glömdt. —

Att þairi, g. sg. f., är ett rent skriffel för þairir tror jag alldeles bestämdt, först derföre, att denna form städse forekommer i alla pronomina (nl. alla de få ggr som de stå i s. 74 denna casus), t. ex. annir, Isl. einnar, annarir, Isl. annarar, och sennir, Isl. sinnar, och i flere slika ord förekommer icke denna casus, utom i hennar, Isl. hennar, som bibehållit sitt a; — och för det andra derföre, att den yngre codex ännu har teirir, der den vida äldre har det omtalade þairj, och ändelsen -ir är således der bibehållen, ehuru det äldre pai.. nedsunkit till tei… Detta är för mig afgörande.

Etatsr. Rafn har uppmanat mig att (tili införande i Ant. Tidskr.) skrifva anmärkningar till de försökta tolkningarna af de 2 svåra ställena på Gorms-stenen vid Jällinge. Med stor tvekan att gifva mig in på ett af så månge lärde män behandladt ämne, har jag dock sändt honom en slik uppsats 1 . Få se hvad han t.ycker derom, då jag icke kan gilla hans gissning i Annalerna! 2 Jag begriper också icke hvarföre han och alla andra icke antaga Din mening om sor uan = sèr vann 3 . Jag slutar afhandl, med följande 3ne gissningar att fylla luckan näst före slutordet kristno: 1. Sa Haraltr, ias sor (dat.) uan Tanmaurk ala auk Nurviak, auk (nl. uan) Tanakun alt (sg.) kristno (inf.); eller 2. - - - auk (nl. uan) Tanakun l. Tanafulk al (pl.) kristno (inf.); eller 3. - - - auk (nl. uan) Tanakuni alu (dat. sg.) kristno (acc. sg. fem.) - - - som beredde kristendom åt allt Danakön. Denna sista gissning är den djerfvaste; men ehuru Isländskan endast eger formen kristni, f., så eger dock Guta-lag det dermed liktydiga kristna (gen. kristnur, dat., acc. kristnu), f., så att min gissning väl icke är så orimlig ändå. Detta har ingen af öfriga tolkare (Rafn, Repp 4 , m. fl.) kommit att tänka på, emedan de äro s. 75 så uteslutande förgapade i den enda saliggörande Isländskan, att de aldrig se eller veta af något annat. Eljest har Rafn i bref till mig framställt ännu en annan gissning, som han sjelf ej lägger minsta vigt på, men som jag tycker har mycket för sig, nämnl. slutet: - - - auk Tanakun l. Tanafulk lit kristno (inf.). Deremot kan jag alldeles icke antaga hans gissning (Tanafulkit) i Annalerna, då väl slutartikeln -it icke kan väntas på en så forn runsten!

Mycket, mycket ville jag ännu skrifva om, men dels är min tid här knapp (då jag, om Gud vill reser härifrån om 3 dagar och hoppas vara i Uppsala d. 1 Sept.), och dels tör Du nu fått mer än nog af mitt prat. — Jag slutar derföre med de varmaste tacksägelser för den faderliga vänskap hvarmed Du hedrar och uppmuntrar mig, som deraf gjort mig så litet förtjent, annat än genom min egen innerliga vördnad och tillgifvenhet. Framför min vördnadsfulla helsning till Fru och Fostra! Helsa Secher och andra vänner!

Lef väl! och tänk på Nordens sak så blifver Du stark!

Din vördnadsfulle
Carl Säve.

Hvad säges om mina runologiska försök i Annalerna 1852?! 1