Danmarks Breve

BREV TIL: Niels Matthias Petersen FRA: Carl Säve (1856-10-26)

Uppsalad. 26 Oktober 1856.

Faderlige Vän!

Sedan några dagar går jag nästan som i yrsel, djerfva aningar, stora tankar, dallrande mellan hopp och fruktan, hålla mig sväfvande mellan den „gamla natten“ och en ny, länge efterlängtad, herrlig morgon. En del af detta nya lofvar dock med en nästan till full visshet gränsande sannolikhet att snart varda till en verklighet; — en annan del deraf tedde s. 103 sig i början som en så svag skälfvande ljusstrimma i framtidens öster, att man alldeles icke kunde se, om det allenast var en bedräglig lyktgubbe, eller verkligen den första svaga glimten af en strålande framtidsdag. Dock, vördade Lärare! Du tänker väl, att jag antingen icke har alla mina skrufvar i behåll eller också att jag blifvit gripen af älskogssvindel; ty ett nyktert sinne, hälst vid mina år, kan icke gerna fara ut i slika svallande dithyramber. — Nå, på det att jag må tala prosa, så hör följande: Du vet, att vi här i Sverige länge känt oss tryckta och tillbakahållna i vår andliga och samhällsutveckling af Rysslands närhet; det har varit som vi oupphörligt känt ett grymt rofdjurs blodångande andedrägt blåsa oss i nacken. Detta har räckt under hela Carl Johans långa regering och nästa〈!〉 hela kung Oscars, och längre, egentligen från 1812 åtminstone till 1854—56. Så kom nyligen den välsignade Novembertraktaten, som åter närmare förband oss med Europas kulturmakter: England och Frankrike. Detta förbund helsades visserligen med allmän glädje, men mest med afseende på den strid, man då trodde forestå med Ryssland; ty ingen trodde sig ännu kunna antaga detta som ett tecken till en afgörande vändning äfven i den inre politiken. Ja, då man hittills icke just förmärkt några bestämda verkningar af detta slag, började man tro, att vi snart åter skulle befinna oss lika tryckta af den Ryska maran som förut. Kom så för två dagar sedan k. Oscars trontal vid Riksdagen, som egentligen började d. 15 Oktober, och slog ned i hela Sverige som en blixt från nästan molnfri himmel: någre till sorg, men de fleste till glädje. Konungen bebådar öppet och öförtydbart〈!〉, att han af all kraft skall beträda reformernas bana, och skall sjelf föreslå: 1°) full samvetsfrihet, 2°) qvinnans myndighet vid 25 år, 3°) frihandelns grundsats alltmer verklig gjord, 4°) att lagar skola föreläggas Norska stortinget och Sv. riksdagen till mellanrikslagarnes fullkomning; samt några andra också mycket vigtiga reformer. Nå, är det nu s. 104 icke stora nyheter? — allt förberedande vårt lands föryngring, hvarigenom en förening blir lättare möjlig mellan oss och de tu andra Nordiska rikena, när tidens fullbordan en gång kommer! Nå, det kan vara godt nog, men jag trodde att jag skulle få höra omtalas något helt annat: — säger Du. Nå väl, Du Nordens ädle son! Du får också kanske snart nog höra på fullt allvar talas om något „helt annat“. Ja, tänk om Nordens enhet, d. ä. Danmarks tillslutning till oss andra tu redan förenade riken, skulle förestå, och det mycket snarare, än någon af oss kunnat drömma om!!! Hela sommaren har man väl då och då sett svaga tecken åt detta håll — K. Oscars tal vid Studentfesten, Kronprins Carls uppträdande vid naturforskarmötet och derefter hans betydelsefulla besök i Köpenhamn 1 , samt icke minst den Rysk-belgiska tidningen Le Nord’s illskna utfall mot Sverige 2 och ändteligen Prins Napoleons besök i Norge, Sverige och Danmark (här i Uppsala hade hans adjutant befallning att samla allt, som särskildt rörde Skandinavismen, Student-togen, Univers. Tidskriften, — för att derutaf utarbeta en framställning om Skandinavismen! — det var jag, som skaffade ihop allt dit hörande) 3 . Allt detta kunde kanske betyda något, men kanske också intet. Men för 8 dagar sedan, straxt innan vår riksdag skulle få sin egentliga början, tick man nästa〈!〉 dagligen i vår största tidning, s. 105 Aftonbladet 1 , se afgjorda anspelningar åt det Skandinaviska hållet; så afgjorda, att man knappt kan annat än anse dem för att vara af sjelfva regeringen meddelade, för att förbereda sinnena. Tydligast utlät sig bladet i Fredags, nämnligen så: „…… Man finner med tillfredsställelse, att flere vigtiga förslag till gemensamma lagar för de båda brödrarikena komma att blifva föremäl för både Sveriges ständers och Norges stortings pröfning och beslut, och man anar en bebådelse af ännu vigtigare förslag till betryggande af den Skandinaviska unionens framtid, när man på samma gång hör konungen förklara, att han „trogen sina pligter såsom unionens konung, söker fullkomna den storartade byggnaden, fullborda de delar deraf, som omständigheterna ej ännu tillåtit att uppföra, och sålunda betrygga det helas styrka och varaktighet.““ — Denna sista mening i trontalet kan visserligen bara åsyfta Norges förhållande till Sverige; men den är så skickligt uppställd, att den äfven kan åsyfta Danmark. Det glädjande vid, om dessa Skandinaviska aningar ej äro gripna ur luften, är att det verkeligen ser ut som att saken mycket snart åtminstone kan afgöras och beslutas. Under Europas nu varande ställning och de 3 Nord. rikenas litenhet emot de stora europeiska jättestaterna, så kan en slik fråga aldrig komma att af någon Nord. regering väckas inför våra folkförsamlingar förr, än den är besluten och medgifven af åtminstone England och Frankrike och troligtvis äfven af Österrike, Preussen och Ryssland. Om så är, så är det ganska troligt, att saken egentligen först afgjordes redan i November-traktaten mellan Engl., Frankr. och Sverige-Norge (här se vi då förklaringen öfver, att denna sak icke då kunde anförtros åt det Örstedska ministeriet i Köpenhamn, emedan Ryssland då genast fått veta det!), och sedan fick de andra makternas bifall i Paris-fredan — kanske s. 106 med undantag af Rysslands, kanske ock med dettas tvungna bifall. Förhåller nu detta sig så, så skulle saken således snart nog endast komma att bero på, att Danmarks och Sveriges riksdag och Norges storting gå in derpå. Formen för sakens verkställighet är ej värdt att kannstöpa om; troligtvis blir, till en början, Danska tronföljden öfverflyttad till K. Oscar och hans afkomlingar (Glücksborgeren får en ulykke og går flöjten!), eller något ditåt 1 . — Dock, ligger någon verklig verklighet till grund för mina funderingar och förestå verkeligen så stora ting, så tör Du nog redan i edra egna tidningar hafva hört lika mycket derom som vi här af våra. Eller äro alla dessa tecken och aningar, af hvilka min inbillningskraft hopfogat denna sköna byggnad, äro de endast irrsken, bedrägliga dunstbilder, som icke ännu på lång, lång tid skola kunna förverkligas? Ja, skulle så vara, så ursäkta mig, som förgäfves frammanat dessa lysande framtidsbilder framför Din efter Nordens enhet trängtande själ, och förlåt mig Ditt hopps felslående för vår gemensamma stora kärleks skull till Norden och dess ära!

Jag medhinner icke att i dag skrifva om något annat, än om denna enda stora sak: måtte mitt hopp icke komma på skam! — Endast i största korthet kan jag tacka Dig för Ditt för mig så innerligen kärkomna bref af d. 10 Augusti〈.〉 Jag kände lika mycken glädje som stolthet öfver att Du så vänligt gillar mitt försök till förklaring öfver Eddans: margr verðr af lauðrum api, och Fagersks leyðra. Angående orden vitka vár har jag nu ej tid att yttra mig, ej häller vet jag något bättre än Din egen förklaring (på Dina föreläsningar): skylit (maðr) vítka 2 þann (mann) vár (g. sg. af vá, f., fara, olycka) s. 107 — ingen man skall tillvita denne man (den orike) denna olycka. Egilssons var = ver tycker jag icke om.

Då det ju finnes en „indenbys post“ i Köpenhamn, så kan det ju icke göra Dig så stort omak, om jag beder Dig att sända inneliggande bref och lilla not-papper till Isländingen Gr. Thomsen 1 ; sedan Du likväl först inneslutit bägge i ett gemensamt omslag och försedt dem med påskrift. — Orsaken, hvarföre jag sänder notpapperet öppet är, att det kanske kunde roa Dig eller Din Fostra, fröken Sophie, att spela igenom den vackra Svenska folkviso-melodien (orden äro nyskrifna och något svulstiga). Denna melodi tycker jag verkligen påminna 〈om〉 fjällbäckens brus, när han i djerfva språng kastar sig i den lugna, drömmande dalens famn.

Framför min hjertligaste helsning till Din Fru och till Fröken Sophie. Helsa äfven vännerne Stephens och Secher, om de råkas. — Lef väl! och måtte det förunnas oss att snart varda vittnen till Nordens förening i anda och sanning; Gud beskydde vårt treeniga fädernesland!

Din vördnadsfullt tillgifne vän
Carl Säve.