Danmarks Breve

BREV TIL: Niels Matthias Petersen FRA: Carl Säve (1858-11-10)

Uppsalad. 10 Novemb. 1858.

Vördade, faderlige Vän!

Skall jag väl våga att tilltala Dig på detta sätt, jag, som så föga sonligt uppfört mig emot Dig, i det jag låtit Ditt sista vänliga bref till mig obesvaradt öfver, långt öfver ett år? Du lär icke tro mig, när jag säger, att jag Iikväl älskar och vördar Dig såsom en son, och det gjorde jag från första stunden jag såg och lärde känna Dig; ja, i sjelfva verket långt förut, när jag lärde känna Dig i Dina skrifter, i Din innerliga kärlek till Norden och dess eviga minnen; — ty Du, Du är verkeligen min Nordiske fader.

Men Du frågar, om〈!〉 med fullt skäl, huru detta kan stå till sammans med min långa underlåtenhet att ej låta höra af mig med en endaste rad? Ja, i fjor somras, när Ditt bref kom, var jag mycket på resor 1 och sedan var här i Uppsala s. 113 en bistert sjuklig tid — koleran rasade här (befolkningen i Uppsala är, under vanliga förhållanden, 8000 menniskor, och här dogo öfver 500!) — så gjorde jag på senhösten en resa till Finnland; m. e. o. det kom en gång att dröja med svaret; och så började jag alltmera blygas, att det kommit att dröja så länge, och så blef det allt svårare, ehuru jag beständigt plågades af verkliga samvetsagg. — Sedan några månader har jag också nu varit uti en högst orolig och tryckt sinnesstämning, så att jag nästan fruktar för, att jag knappast hade kunnat formå 〈mig〉 till att skrifva till Dig nu häller, förr än allt vore öfverståndet och jag fått lugn igen, såvida det icke varit en alldeles särskild sak, som satt pennan i min hand, och till hvilken jag nedanföre skall återkomma. — Nu först till min oro.

Du har kanske hört, eller kanske har Du icke hört, att vår sista riksdag, som tog slut i sistl. Mars 1 , gjorde den Guds gerningen att inrätta 2ne professors-tjenster för De Nordiska Språken, en i Lund och en här. Till dessa 2ne poster funnos i sjelfva verket (när jag undantager Rydqvist, som naturligtvis icke vill lemna sin mycket behagligare och högre plats såsom Bibliothekarie i Stockholm) icke inom landet mer än 2ne sökande: Uppström, Moesogöten, och jag. Om en af oss hade sökt till hvardera universitetet, så hade vi trol. varit sjelfskrifne. Men nu ville olyckan, att ingen af oss ville till Lund, utan både ville stadna här. Mitt skäl härtill synes mig det vigtigare: Jag har här omkring mig och norr om mig alla de folkdialekter, samt hela runstens-verlden, till hvilkas studium jag egnat heia mitt lif. Jag är derföre så bestämd på att stadna här, att jag hällre ville bli lönlös docent här, än professor i Lund. Jag tror mig nämnl. här kunna uträtta vida mer för dialekterna, som jag här känner och som äro de egentligen grundsvenska, och hvilka jag nu känner s. 114 bättre, än någon lefvande, och hvilka nu skola studeras och behandlas (ty de äro alla på starkt utdöende). Detta allt kunde icke ske så fullständigt, om jag flyttade 50—60 Sv. mil (80—90 Danska) längre bort. Af Uppström har jag ej hört något annat objektivt skäl, att han ej vill till Lund, än att Cod. argenteus är här — en död bok, hvilken jag dessutom tycker, att han nu, efter ett 8-årigt bläddrande uti de 187 skinn-bladen (eller hur många de äro), kunde hafva undersökt tillräckligt. Nog af: han och jag sökte bägge hit. Och derföre sökte Prof. Hagberg (nu i æsthet. och moderna språk) till platsen i Lund, hvilken han nu naturligtvis får. —

Uppström har hittills aldrig skrifvit en rad om Norden eller dess språk, ej häller någonsin studerat något egentligt åt detta håll, förr än nu sedan han skulle speciminera. Jag är nästan säker, att han icke last en enda svensk runsten, ehuru vi hafva några inom sjelfva Uppsala (en (mœso-)götisk eller gotisk har han nyligen behandlat efter Munch). 1 Med allt detta är det visst icke min mening att förneka hans djupa lärdom i Mœsogötiskan, tvärtom! Men det är här fråga om en nordisk profession, ej en tysk. Nu har U. naturligtvis åtskilliga, som nödvändigt vilja hafva honom till professor, eller kanske lika mycket derföre att de icke vilja hafva mig. De drifva nu den läran, att Mœsogöt. och Isländska egentligen äro det samma. Och deras och hans hufvudstyrka är, att den mäktige grundtysken Jacob Grimm älskar honom högt och förtjent, såsom tysk språkforskare (för Grimm är naturligtvis vår lilla stackars nordiska blott en liten underafdelning af den stora Tyskan) 2 . Nog af: Du förstår nu hela ställningen. Det är ju s. 115 klart, att U., som nu är 56 år gammal och aldrig förut egentl. studerat Isländskan eller det mera specielt Svenska fornspråket (Run- & Lag-språket), att han är och blir egentl. en ren Mœsogöt. Hans förnämsta styrka blifver nu det ampla vitsord, som han kommer att præstera från Grimm. — Men äfven min sida saknar icke sina förfäktare inom det akademiska konsistorium, og de hafva sagt mig, att jag nödvändigt moste framkomma med ett intyg af den störste Nordiske språklärde Prof. N. M. Petersen i Köpenhamn. Nå ingenting är också lättare, då jag redan eger ett det vackraste intyg från Dig, sedan jag studerade under Din ledning 1852—53 i Köpenhamn. En jurist af mina vänner har dock anmärkt något i det hela mindre väsentligt, hvilket hälst icke borde stå uti ett sådant belyg, som icke allenast får den mest officiella kar〈a〉kter, när det skall gå genom alla möjliga instancer ända upp till Kungen, utan äfven kommer att nagelfaras af mina motståndare, hvilke icke skola underlåta att deri uppsöka allt, som kan tjena till att förringa dess verkan för mig. Då Du naturligtvis för länge sedan glömt ordalagen uti detta Ditt intyg för mig, så innesluter jag här en afskrift deraf 1 . Jag har länge varit i stor villrådighet, om det ens vore passande att föreslå Dig att göra en ändring uti ett en gång gifvet betyg, men då det allsicke gäller att efter något mitt förslag få det gjort till något mera berömmande för mig, utan det blott är fråga om ändring af några ordalag, som blifvit ditsatta genom Din blygsamhet för egen räkning, samt att på ett annat ställe borttaga ett par ord, som icke egentl. höra till ett lärdoms-betyg, så har jag icke tvekat att utbedja mig detta nya prof på Din vänskap. Straxt i början nämner Du, att jag har bivistat Dina föreläsningar öfver några af de äldste〈!〉 nordiska dikterna (särdeles af Særnunds Edda) och öfver den äldsta nordiska (förnämligast s. 116 Isländska) Litteratur-historien. Och derefter följer: „Disse forelæsninger have nærmest kun examensstudier for öje, og måtte derfor indrettes efter begynderes tarv; desto mere“ m. m. De af mig understrukna orden: „kun“, samt: „og måtte derfor indrettes efter begynderes tarv“, nedsätta betydelsen af intyget icke så litet, särdeles i sådana personers ögon, som dels icke veta, hvad en „nybegynnare“ vid Köpenhamns universitet är i Nordiska språket under Din ledning, och dels hafva stort interesse vid att vilja förringa det så mycket som möjligt. Och dessutom, säger jag rent ut, att orden, såsom de nu stå, lätt kunna få en mening, som alldeles icke är sann. Ty medgif, att Dina föreläsningar öfver Sigurdssångerna voro så lärda och fullständiga, som Du någonsin kunde göra dem, Du, som dock är den, som djupare än någon annan inträngt uti deras mening och anda! Ja, det är min fullkomliga mening, och jag tror, att ingen af alla de Danske studenter, som då hörde Dig, skola jäfva mitt omdöme — fråga vännen Secher! — ty jag kan i sanning icke begripa, huru Dina föreläsningar för „Videre-komne“ eller äldre nordiske studerande skulle vara, om dessa endast voro beräknade för tironer! Således anser jag, att Du med godt samvete kan borttaga dessa ord. — Det andra stället, der jag ville önska, att Du ville bort〈t〉aga några ord, förekommer vid början af intygets sista tredjedel. Dessa ord äro i sjelfva verket just de dyrbaraste för mitt hjerta, då de innehålla ett specielt intyg om den ynnestfulla godhet, med hvilken Du omfattar min person; men man har sagt mig, att de gifva åt betyget en mera privat och förtrolig karaktär〈!〉, än som är det rätta för ett officielt intyg. Orden äro: „og ligesom hans dannished och〈!〉 elskelige karakter stedse af mig og mine vil bevares i tro erindring, håber jeg, at heller ikke vort samliv vil være ganske udslettet af hans minde“. Dessa borde antingen borttagas eller ock förändras, så att de finge en mindre privat karakter. Jag bedjer s. 117 Dig på det innerligaste och hoppas af Din vänskap, att Du icke misstycker, att jag föreslår Dig att borttaga eller ändra dessa ord! Borttages den sist citerade meningen, så skulle i alla fall göras en passande öfvergång till det följande, som just är det kraftigaste i hela intyget. Likaledes torde vara bäst att borttaga det Isl. slut-citatet ur Hávamál (Hinn er sæll….. líknstafi), hvilket, liksom ordet Dannished, ingen i hela vårt konsistorium förstår. — Om Du nu vill vara så god och medgifva de föreslagna ändringarna, så beder jag Dig, att Du vill skrifva om intyget, föröfrigt alldeles i likhet med det gamla. Eller om Du finner, att Du bör ändra ordalagen föröfrigt, så kan jag naturligtvis icke hafva något deremot, då jag nog vet, att det ej blir till min skada. Andteligen bedjer jag, att Du ville hitsända de〈t〉 omskrifna betyget med omgående post, om möjligt vore. (Om det, med de föreslagna uteslutningarna, föröfrigt blir alldeles likt det gamla, så kunde det ju så gerna dateras på samma dag som sist: „Kbh. d. 23 juni 1853“?)