Danmarks Breve

BREV TIL: Niels Matthias Petersen FRA: Carl Säve (1859-05-04)

Uppsalad. 4 Maj 1859.

Högt vördade Lärare och Vän!

Du tror säkerligen, att jag för länge sedan är både död och begrafven, som på så lång tid icke låtit höra af mig med en endaste rad. Jag har också i vinter varit så sjuk, att jag en tid sväfvade mellan lif och död; det var en lunginflammation af förkylning. — Specimens-tiden gick första gången till ända d. 24 Novemb. (det var derföre jag så brådskade med att bedja Dig hitsända Ditt vittnesbörd till den dagen). Min medsökande begärde 3ne månaders förlängning på specimenstiden, hvilket här aldrig afslås; allt så till d. 24 Febr. Denna kom naturligtvis äfven mig till godo. Jag hade just börjat att trycka min afhandling, då jag d. 7 Januari i år häftigt insjuknade, och jag låg flere veckor högst eländigt sjuk. Emellertid speciminerade min medsökande (Uppström); men för mig söktes ytterligare förlängning af specimenstiden till d. 30 April — i anseende till min lifsfarliga sjukdom. Detta beviljades af Regeringen. Men under tillfrisknandet fick jag ett återfall, hvilket tog 3ne veckors tid, hvarmedelst min tid betydligen inskränktes. Att genast påbörja ett i högsta måtto strängt arbete med så svaga krafter, var icke just lofvande.

s. 128 Men det nästan omöjliga moste nu försökas. Jag har också aldrig i hela mitt lif arbetat så starkt. Jag trodde många gångor, att jag skulle duka under; men Gud har på ett forunderligt sätt stärkt och uppehållit mina krafter. Jag hann verkeligen att få afhandlingen färdig i rättan tid och den förhandlades offentligen i Lördags d. 30de April. Dess titel ser Du af hosföljande ex. 1 Det är, som Du ser, en monographi öfver Gutn i skan eller Forngotländskan. Jag har ånyo utgifvit Gutalag med rättad text. Derpå följa Gotlands Runinskrifter, forst sådana de äro och sedan med rättad text. Dessa äro åtföljda af anmärkningar och varianter. Allt föregås af en inledning på 2½ ark, i hvilken jag bland annat redogör för de punkter, i hvilka jag är af annan åsigt än Schlyter, — det är en hel hop icke just så oväsentliga saker. Min utomordentligt stora brådska under författandet och tryckningen har gjort, att arbetet nu alls icke blifvit, hvad jag måhända kunnat göra det till. Bland annat hade jag ämriat att låta det åtföljas af en Formlära och en Ordbok. Det blef alldeles omöjligt att medhinna detta nu; men jag hoppas, att det skall ske i höst (ty arbetet är redan kommet ett stycke på väg), och kanske att jag då tillika får tillfälle att gifva ut en ny upplaga äfven af det nu tryckta 2 . Emellertid nödgade mig frånvaron af Formlära och Ordbok att göra Inledningen längre än ämnadt var. Det är äfven tydligt, att brådskan vid arbetets tryckning och författande medfört många tryckfel (hvilka jag till det mesta rättat i hosföljande ex.), utom en hop småfel i öfrigt, hvilka visserligen skulle hafva undvikits, om jag haft längre tid på mig. Men det gafs intet annat val än att skynda på. Jag nödgades trycka arbetet i Stockholm, s. 129 hvilket ock tog tid och dessutom medförde, att jag blott fick läsa ett correctur (hvilket vanligtvis medtog en hel natt hvarje gång). Den nu sist förflutna veckan var i högsta måtto ansträngande. Utom disputationen, skall man hos oss vid sådana tillfällen hålla 2ne profföreläsningar; 1 hvartill philos, faciliteten gifver ämnet 8 dagar förut, och 1, som man sjelf väljer efter godtycke. För mig kom allting så på hvartannat, att jag höll den 1sta föreläsningen d. 27, den 2dra den 29, och disputerade d. 30 April, således fyra prof på tre dagar. — Nu ankommer allt uppå, huru våra (Uppströms och mitt) arbeten blifva bedömda och hvad „betyg“ de få af phil. facult., och sedan hvilken consistorium academ. sätter på första rummet på förslaget. Facult. har redan förklarat, att hon ej ensam kan bedöma våra arbeten, utan har begärt Rydqvists utlåtande. Men kan han bedöma dem? Knappast! Jag skulle önska, att jag kunde sända Dig Uppströms arbete, hvilkets titel är: Skáldskaparmála-qvæði Snorra-Eddu, öfversatta och med anmärkningar försedda 1 . Jag är säker, att Du knappt förstår, hvad här menas för „qvæði“. Ja, han kallar verkeligen vísu-orðin, helmingar, eller fiórðungar i Skáldskaparmál för qvæði!

Jag vet ej, men jag antager det, att han har något specielt „betyg“ af Grimm 2 ; men jag litar på, att ingen rättvis domare skall tveka emellan detta intyg af en Tysk för tyska språkstudier och Ditt af en Dansk för Nordiska språkstudier — det blir ett slag mellan Nordiskhet och Tyskhet! Ditt vittnesbörd är just mitt allra starkaste förord, åtminstone inför kunnige domare. Men Gud vet, hvad här kan hända, då ingen här förstår saken det allra minsta — det är sorgligt. s. 130 Om man ändock hade hänskutit saken till Dig! — men se, man tyckte väl, att det var litet svårt att erkänna sig behöfva gå utrikes. — Då det nu är midt uti Eder läsetermin, så vill jag icke bedja Dig, om att snart få se Ditt omdöme om mitt arbete, om omskrifningen af lagen, om Runinskrifterna (som jag nästan alla återlast), och om mina rättelser af Schlyter; — men om Du kunde få tid att skrifva härom inom 2—3 veckor, nog kunde det vara mig till största gagn.

Framför min vördnad till Fru Etatsrådinnan, Din Fru, samt till unga Fröken, Din fosterdotter! Helsa likaledes vännen Secher !

Din sonligt tillgifne och vördnadsfulle
Carl Säve.