Danmarks Breve

BREV TIL: Niels Matthias Petersen FRA: Carl Säve (1860-06-07)

Uppsalad. 7 Juni 1860.

Vördade Lärare!

I Lördags (d. 2 Juni) hade jag den stora glädjen att mottaga Ditt bref af d. 26 Maj. Så kärkommet hvarje äfven det minsta meddelande är ifrån Din hand, så var det dock med en viss oro jag öppnade det, med oro och sjelfförebråelse, att jag icke på så lång tid låtit Dig höra något ifrån mig; ty om Du också icke för Dina många vigtiga arbeten haft tid att besvara mitt bref af d. 25 September i fjor, så hade det i alla fall varit min skyldighet att skrifva under en så lång tid. Tänk Dig då min bestörtning och sorg, när jag i Ditt bref icke finner ett enda ord, som hänvisar på, att mitt September-bref kommit Dig till handa! Är det verkeligen så? har Du icke i början af sistlidne Oktober fått något bref från mig? Ack, min faderlige Vän, i hvilken dager skall jag icke stå inför Dig, huru många skäl har icke Ditt varma hjerta haft att anklaga mig för låg otacksamhet, för den kallaste sjelf〈v〉iskhet. Och ändock är Du så mildt öfverseende, att Du slutligen s. 147 sjelf går den otacksamme till mötes! Men det skär mig genom själen, att Du under så lång tid skall hafva ansett mig så glömsk af det, jag Dig är skyldig 〈;〉 ty till Dig ensam står jag uti en outplånlig skuld för allt! Dina skrifter var det, som först gaf mig den rätta blicken — i fall jag eger någon sådan — för det innersta, för sjelfva hjertelifvet i det Nordiska — Rask har långt ifrån öfvat ett så afgörande inflytande på mig; — Din muntliga undervisning, Ditt lifvande Umgänge är det, som gifvit mig den säkra ledetråd, som gjorde mig djerf nog att försöka intränga uti den Isländska poesiens labyrinth redan törr än Svbj. Egilssons Lexicon utkom; — Ditt stora Nordiska namn, Ditt allt formående vittnesbörd är det sluteligen, som gjorde slag i saken, som verkade på de tveksamme och med ämnet helt obekante män, i hvilkas hand det låg att bestämma hvem som skulle blifva den förste Nordiske professorn vid Uppsala högskola. Detta eller dylikt skref jag i det ofvannämnda och, som det ser ut, bortkomna brefvet till Dig i höstas, detta och dylikt säger jag till hvar man; ty jag anser det för mitt nordiska mästarbref, att jag blifvit förordad af Nordiskhetens kunskapsrikaste hufvud och varmaste hjerta! Men hvart har detta bref tagit vägen? Det har knappast på 30 år händt mig, att något bref på sådant sätt försvunnit. Antingen har något postbud i Köpenbamn tappat det; men detta är knappt troligt, utan snarare att vår stackars otymplige postmästare här (eljest en gammal förtjent Öfverstlöjtnant) har slarfvat bort det 1 . Jag har redan en gång varit på posten for att rannsaka; det var då icke tid, men jag skall väl komma igen! — Det var i sanning knappast ursäktligt, att jag icke skref på hela sommaren i fjor, men jag var under hela denna väntan på att mitt öde skulle afgöras nästan yr i hufvudet. Ja, detta år var det mest pinliga, jag öfverlefvat. Och när då slutligen saken blef afgjord d. 26 Augusti, så var det mig s. 148 i början nästan pinligare; ty denna blandning af glädje öfver den i det hela oförtjenta lycka, jag vunnit, och det tryckande i känslan af de stora åligganden, som blifvit mig pålagda, voro nästan öfverväldigande. Derföre kom jag mig icke till att skrifva till Dig förr än en månad efter min utnämning, ty jag kom icke i jämnvigt förr; mitt uppskof då var således icke glömska, ty huru skulle jag kunna glömma den, hvilken jag var skyldig allt! Ja, allt; — ty de båda män, Akad. Kansleren Gr. Sparre 1 , och Eccles. Ministern Gr. Hamilton 2 , hvilka, näst konungen, hade den mest afgörande rösten i detta mål, läto utan tvifvel helt och hållet bestämma sig utaf Dina för mig så fördelaktiga yttranden (Grefve H. sade t. o. m. om Ditt intyg: „Ett ganska vackert intyg och högst vigtigt för Hr Docenten“). Detta var äfven så mycket vigtigare, som de 2ne ende, som skulle vara en smula sakkännare, Rydqvist och Böttiger, i själ och hjerta voro afgjordt emot mig, och lika så Prokansleren (Ärkebisk. Reuterdahl) 3 , samt i stillhet motarbetade mig till förmon för den kära tyska lärdomen. Likväl är det möjligt, att kung Carl (han, som man trodde skulle bli en envis fantast, en blandning af Carl XII och Gustaf IV Adolf, men som befunnits vara den pligt-trognaste och mest ärligt konstitutionelt sinnade monark, som sutit på Sveriges tron) skulle kunna hafva nämnt mig, äfven om alle rådgifvare varit emot mig, blott jag hade, såsom fallet var, det Akad. konsistorium för mig, hälst jag blifvit uppsatt på första förslagsrummet med 13 (egentl. 14) röster mot 6.

Då jag vid så långt framskriden ålder, aldrig till förne haft att sköta något verkligt statens ämbete, så inses lätt, att jag skulle få ganska brådt när jag med ens erhöll ett sådant s. 149 åliggande. Det första var då att bereda mig till att hålla min inträdesföreläsning (en professor inviges nämnl. här på ett visst högtidligt sätt). Jag valde till ämne för denna De Nordiska Gudanamnens betydelse. Då det ovanliga inträffade (hvilket aldrig skett förr), att 4 nye professorer invigde〈s〉 i en och samma vecka, så begärde en bokförläggare att få trycka alla dessa 4 föreläsningar i ett häfte 1 , hvilket jag genom någon bokhandlare skall taga mig friheten att sända Dig, jämnte ett par disputationer af Fornnord. innehåll (en öfver Háva-mál och en öfver Hákonar-mál, bägge visserligen tirocinia, men ändock bevisande, att hogen börjat vända sig åt detta håll) 2 . Det skulle också särdeles mycket interessera mig att höra, hvilkendera af dessa två Du anser för den bättre. Vidare sänder jag en Gotisk (öfversättn. af Skeireins) 3 . Du bör icke vara sträng i din dom öfver dessa försök, då det icke får glömmas, huru kort tid någon undervisning här lemnats i dessa ämnen. Med dessa följer äfven ett par andra gradual-disputationer af historiskt innehåll 4 .

s. 150 Men nu torde det vara öfvernog taladt om mig. — Det gör mig den största glädje att se, att Du beständigt är lika verksam i att författa; ty dymedelst vinner den Nordiska vetenskapen och alla Dina vänner på dubbelt sätt, i det den förre vinner tillväxt genom nya utmärkta arbeten, och det för de senare visar sig, att Dina krafter alltid äro lika friska och oförtröttade. Och mer än allt annat bevisas detta derutaf, att Din verksamme ande uppkastar en ny plan till ett i sanning Skandinaviskt och storartadt arbete. Måtte Gud låta Dig bringa detta till ett godt slut; och dermed har Du då lagt ännu en grundfast hörnasten till den igenkännandets och förbrödringens ringmur, som en gång skall omsluta hela Norden! Ty en sådan tid skall komma, till trots för alla dagens och stundens små ojäm〈n〉heter, och då, om icke förr, skola ärestoder resas åt de man, som, litet nog erkände af sin samtid, oförtröttadt arbetade på de evärdeliga grundvalar, utan hvilka ingen framtidsbyggnad kunnat uppresas till kommande slägtens bätnad och trygghet!

Min hjelp medelst anvisningars gifvande torde dock, ty värr, icke kunna blifva stor. Utom de af Dig nämnda litteraturhistoriska skrifterna, finnes här nästan intet undangjordt, intet samladt och skrifvet, utom några små special-förteckningar öfver enskilda vetenskapsfack. Dock har det just i dessa dagar utkommit lsta häftet af några Litt. hist, bidrag till Sv. Vitterhetens historia från Gustaf IIIs tid (jag har ej sett det, och minnes ej titeln, men skall framdeles skrifva derom) af And. Fryxell 1 . Öfver Franskans inflytande på Svenskan finnes, så vidt jag vet, alldeles intet. De franska ordens öfverflyttning har väl mest skett på det sättet, att man tagit ordet och satt en Svensk ändelse i slutet. Den evinnerliga Latinläsningen underlättade detta (abstrahera, parentera, gentil (schangtil!), felicitera (föråldr.), &c). Deremot tror jag, att man mindre s. 151 ofta öfversatte orden pä Sv.; m. e. o. man tog dem helt rå och lät, såvidt möjligt, det franska uttalet, så troget sig göra lät för den stela Svenska tungan, medfölja. Af sådana öfverflyttningar som ihärdig från s’enhardir kan jag nu icke påminna mig någon. Jag tviflar också på att något annat än ett h. o. h. tillfälligt samband finnes mellan dessa ord. Vis〈s〉erligen är väl hardie af det T. hart, Isl. harðr; men i-härdig är, tror jag, ett helt och hållet Svensk〈t〉 alster af hård och härda ut och bildadt i likhet med ihållig, ihängsen, m. fl. Helsingskan eger ock adj. ill-härdig (uttalas: ill-hälig, med gutturalt l) = ihärdig ända till elakhet, på ett förkastligt sätt. Denna betydelse återfinnes ock temmeligen liktydig uti Guta Saga kap. 4 (s. 33 r. 33): „Herpin ai brenna mann ella kirkiu hans“, samt i det Isl. herða, hvilket sista dock kanske mera närmar sig det Sv. härda (järn), ut-härda. — Jag nämnde, att jag icke lär kunna gifva anvisning på några för Dig okända skrifter i vår Litteraturhistoria; jag skall dock vända mig till vår förnämsta kännare af allt dithörande, Bibliothekarien Klemming i Stockh., och utbedja mig upplysningar af honom, och dem skall jag sedan meddela Dig.

Tror Du, att det funnits något Isl. höll (g. hallar), f., som haft betydelsen: foglighet, eftergifvenhet eller något dylikt? Jag vill så gerna att det skulle vara detta, som brukas i Hávam. 138: höll (tekr við) hijrógi = foglighet, eftergift hjelper vid huslig tvist?? Det kunde ju komma af hallal

I öfver morgon reser jag härifrån till Sätra (helsobrunn i Vestmanland) nära Sala, och jag blir der till d. 8 Juli, sedan återvänder jag hit.

För all del skrif mig till, om ock blott några rader (bref träffa mig alltid under adressen: Uppsala), så att jag får veta, om Du aldrig fått mitt September-bref. — Framför min vördnad till Fru Etatsrädinnan och till Din Fosterdotter !

s. 152 Lef väl! och låt mig städse behålla ett litet rum i Ditt hjerta!

Med sonlig vördnad och tillgifvenhet
Din
Carl Säve.

Haf godheten att förse inneliggande bref med behörig addresse och befordra det till Prof. Stephens.