Danmarks Breve

BREV TIL: Niels Matthias Petersen FRA: Carl Säve (1861-07-30)

Visbyd. 30 Juli 1861. 1

Vördade Vän!

Att jag först efter så lång, lång tid besvarar Ditt kärkomna fjorårsbref, kommer icke af någon aftagande eller på något sätt minskad tillgifvenhet för Dig — tro det icke, om det än, ty värr, kan se så ut! — utan af brist, icke på tid, utan på den ro och sinnets hvila, som jag så gerna önskar att ega, när jag sätter mig ned för att skrifva ett längre och utförligare bref till en riktigt god vän, hvilken jag skulle dermed vilja göra en smula nöje. Jag vet nog, att denna bevekelsegrund är oriktig, ty hon har ofta förledt till uppskof, som jag hundrade gångor ångrat, ja, som oupphörligen aggat och smärtat mig som ett ondt samvete; — och ändock har jag gjort det! Bidragande orsaker hafva varit göromål och sjukdom understundom. Så t. ex. låg jag i våras i en (som jag först efteråt fick veta) lifsfarlig bröstinflammations-feber. Det är för att stärka mig efter denna, som läkare befallt mig att tillbringa ett par månader på småresor i sommar, och som jag nu är här på min gamla fosterö. Dessa ofta inträffande sjukdomsfall (bevisen på min af de många genomgripande sjukdomarne försvagade kropp) medföra städse förökad matthet och förhindra allt allvarsammare och mera sammanhängande arbete, utom mina tjensteåligganden. Det har derföre städse väckt min beundran, att Du, oaktadt Din höga ålder och för ingen del starka helsa, har kunnat och ännu kan arbeta och uträtta så mycket. Det är ett bevis på Din ungdomsfriska själskraft, att Du ännu kan tänka på att medelst ett nytt arbete kasta ljus öfver vårt språk och dess förhållande till Danskan, både historiskt och språkligt, och detta vill Du göra för Sverige, som dock visat sig (genom sina makthafvande) så föga tacksamt för det odödliga arbete, Du redan skänkt det! Nå, Du är icke den, som ser på något annat än saken sjelf; — men mig förargar det djupt. Ja, det vetGud, att detta ämne gifver s. 158 tillfälle till många interessanta betraktelser, nämnligen när det behandlas med Din blick, af Din erfarna hand. Alldeles nytt är det visserligen också. Att hela saken skulle vinna otroligt på, om Du sjelf kunde komma hit till Sverige, jag menar då icke blott till Skåne eller Götaland, utan ända upp till det egentliga Svealand, Svithjod, är afgjordt. Du säger dock detta vara omöjligt. Men är det verkeligen omöjligt? Samfärdseln går nu ganska lätt; och Du behöfde blott stiga om bord på en ångbåt i Köpenhamn, så vore Du om 3—4 dagar i Stockh., och derifrån går dagligen ångbåt till Uppsala på 5—6 timmar. Ja, två ångbåtar Linné (2 ggr i månaden) och Transit No 2 (d. 11, 25 Juli och d. 8 Aug.) gå från Kph. till Stockh. Kom d. 25 Juli, så skall jag vara Dig till mötes i Stockholm och föra Dig till Uppsala, der Du sedan håller till godo att bo hos mig — jag är ensam 1 och har mer än tillräckligt utrymme! Gode, högt vördade vän! tänk om Du kunde förunna mig en så utomordentligt stor glädje. Tag någon ung slägting med Dig till biträde, jag har rum för honom också. Tänk, huru lätt vi då skulle kunna utbyta tankar. Och, dessutom, den som så varmt älskar Norden, och interesserar sig för dess framtida storhet och enhet, borde icke han hafva sett åtminstone ett Skandinaviskt 〈land〉 till, utom sitt fosterland? Dock, Du har kanske sett Norge 2 ; ja, så mycket angelägnare vore det då, att Du äfven finge se Sverige! —

Den bok öfver betoningen i Svenska, om hvilken fröken Meinert (hvilken jag rätt väl minnes) talat känner jag alldeles icke, och hvad, som värre är, Klemming, vicebibliothekarie vid K. bibl. i Stockholm och den störste bokkännare i värt land, känner den icke häller. Att gifva Dig en blott någorlunda fullständig förteckning på de ord, som 〈i〉 Danskan och Svenska〈n〉 äro olika betonade, vore en ganska kinkig sak, men jag skall dock försöka att lemna några strödda uppgifter!

s. 159 Först vill jag dock göra den anmärkningen i allmänhet, att flertalet af de ord, som i Sv. och D. hafva skiljaktig betoning, äro lånegods, såsom namn: Mártin〈,〉 Jóhan, Aúgust; deremot säges Johánnes; Augústi (månad). Orsaken, att Danskan säger Johán, är väl den, att tonvigten i Johánnes bibehålles. Att Sv. deremot säger Jóhan, kommer väl af språkets större sjelfständighet och ren-Nordiskhet under det skede, då ordet inkom i språket, all den stund de flesta tvåstafviga Nordiska ord äro trochéer. Sv. säger ock ordéntlig, våséntlig, prudéntlig 1. perténtlig (= tillgjordt klok, sipp; tillhör samtalsspråket), liksom fiéntlig (men fíĕndĕ) och natúrlig. Orsaken härtill är väl, att tonvigten har dragits närmast intill den, i Svensk mun, hårda positionen -ntl, hvilken blifvit svår att öfvervinna, om man skolat säga: órdĕntlĭg, vǟsĕntlĭg, nātūrlĭg. Pártisk, ò-pártisk har samma tonvigt som drástisk (lånadt från Grek.). Angående Johan vill jag ännu anmärka, att formen Hans i Sv. har långt â, således Hâns, och derföre icke låter som genit. hans (hanns). En mycket vanlig smekform till gossar (ett slags deminutiv) är Janne (Jan anses för en grof form, och brukas mest till tjenstedrängar), liksom Calle af Carl, Olle af Olof, Pelle af Per 1. Petter (Petrus), men Peter säges aldrig (ljudet är på de 3 foregående: Pälle, Pär och Pätter). Uti fīĕndĕ, jämnfördt med D. fjēndĕ, ligger väl ännu ett dunkelt medvetande om ordets participial-natur, af det gamla fîa, sorn bief till Isl. fiá, d. ä. fjá, hvilket förer på villospor, liksom om ordet fornt skolat haft formen fjáa 1. fjaha, liksom siá, klá för sláa, kláa 1. slaha, klaha. Dock vill jag icke alldeles neka möjligheten af ett fornt fjaha, i betraktande af adj. feigr; men det Got. feijan visar dock åt annat håll.

Jag skäms nästan att omtala, att jag, ehuru jag vistades nära ett år i Köpenhamn, i sanning icke säkert vet, om Danskan liksom Svenskan eger tvänne alldeles skilda accenter: tung och skarp, gravis och acutus. Då jag nu icke känner detta, så moste jag tala något vidlyftigare derom, än s. 160 jag eljest skulle göra, och det så mycket mera som jag nu påminner mig, att den unge Danske studenten Fr. Bojsen 1 , som tillbringade vintern i Uppsala, icke hade öra för denna åtskillnad, hvilket dock kanske kom af, att han var Slesvigare. Ja, dessa tvänne accenter spela en genomgripande rôle i Sv., i det en ganska stor mängd föröfrigt alldeles likljudande ord, dymedelst fullkomligt skilja sig för hvarje Svenskt öra. Regeln är: Hvarje inhemskt Svenskt, tvåstafvigt och osammansatt ord har första stafvelsen lång, är en troché (– ̮); men denna första staf. kan antingen ega tung el. skarp tonvigt (–̮̀ el. –̮́). Den tunga tonvigten (gravis) .tillhör i allmänhet alla tvåstafviga (och osammans.) ord, som ända på vokal, såsom infinitiver, svaga subst. (mask., fem. & neutr.): làga, lèka, kbka, frìà, bjùda, &c gòsse, hjèlte, màke, ùdde; làda, rèda, sìda, krå̀ka, flìcka; ö̀ga, ö̀ra, hjèrta &c. samt de starka neutr. på - e: vlttne, ä̀mne, ä̀nne &c. Likaså svaga verbalformer på -ar (pres. sg. och pl. på -a i alla verber: de làga, vi tàga, bjùda, frìa), -ad (-adt) och -at (part. pass, och supin.): làgar, làgad, làgadt, làgat, samt sv. impf, -de, -te: bö̀jde, tèdde, lèkte, bòdde, må̀tte, äfvenså de enstafviga participiernas och imperfekternas tvåstaf. pluraler: bö̀jda (-ae), så̀dda, klö̀sta &c, och slògo, glèdo, rö̀to, hö̀llo, gå̀fvo, samt 2 pl. af près, och impf, och imperat. på -en〈:〉 ä̀lsken, frìen, lèken, slògen, gå̀fven, samt impf, conj. och 2 sg, imperat. 2 på -e: slòge, glède, gå̀fve och ä̀lske, tàge, gïfve. Deremot få alla pres. sg. på -er skarp (acut) tonvigt: léker, vä̀ljer, smíder, táger, ríder. M. e. o. det torde vara rättast att säga, att alla tvåstafviga verbformer hafva tung tonvigt på första staf., med undantag af pres. och den föråldr. (bibel-)imperat. på -er. Alla de ofvannämda subst. s. 161 bibehålla sin tunga tonvigt, såval i pl. (gòssar, sìdor, ö̀gon) och i gen. sg. och pl. (gòsses, gòssar s, ö̀gas, ö̀gons), som i bestämda formen med slut-artikel (gòssen, gòssens, sìdan, sìdans, ö̀gat, ö̀gats). Likaledes i st. part. sing, och både i sg. och pl. def.: tàgen (captus), tàgens, tàgne, tàgnes.

Alla enstafviga ord hafva skarp tonvigt, hvilken stundom bibehålles, när de genom utbildning eller böjning blifva tvåstafviga: lág, tág, údd, bók och lágen, táget, údden, bóken och pl. def. tágen, indef. bö́cker; men deremot: pl. làgar, ùddar (med gravis). Här är det, som denna märkliga åtskillnad tinnes, att man på tonen genast förnimmer, hvarifrån ordet härleder sig, ehuru det föröfrigt skrifves alldeles lika med ett annat ord, således: ùdde, def. ùdden (promontorium), men údd, údden (apex), vìse, vìsen, men spís, spísen; likaså tág, def. sg. táget, pl. def. tágen, men deremot tàgen part. passiv., tàget neutr., búd, búdet, pl. def. búden, men part. p. bùden, bùdet (1. bjùden, -et). I slarfvigare hvardagstal förkortas ofta de långa imperfekterria på -ade till blott -a’, således lagade till laga’ (ja, man ser detta redan hos Bellman 1 : „Ulla snarka’, frös och sparka’“), hvadan detta impf, blir lika med infinit. Tonvigten blifver dock en annan; ty under det att inf. làga har tung, får det afkortade impf, lága’ skarp tonvigt. De på -el, -en, -er afledda subst. hafva i sing, ömsom tung och skarp tonvigt, i pl. deremot alltid tung (med undantag af neutra, hvilka äro lika sin nom. sg. till form och tonvigt: sg. & pl. bä́cken, técken, def. técknen, men tècknen 2 pl. pres. af tèckna v. a., och tä̀cke plur. tä̀cken): ä̀ngel, def. ä̀ngeln, pl. ä̀nglar, stä̀ngel, pl. stä̀nglar, men bä́ngel, pl. bä̀nglar och mángel sg., mànglar pl., liksom mànglar pres. sg. (alltså i sg. med skarp och i pl. med tung tonvigt!); sä́gen, pl. sä́gner, våpen, pl. def. vápnen (men vä̀pnen 2 sg. pl. pres.), sófvel, def. sóflet 2 ; men deremot: hèmman, nédan, nỳstan, n.; hèmul, men〈!〉 rä̀nnil, fjä̀ril; — séger, s. 162 svä̀ger, mö́rker, och def. ségern (1. något niera föråldradt ségren, men deremot ségren 2 pl. pres.), svǻgern, mö́rkret), men deremot: sègrar pl. (liksom sègrar sg. pres.), svå̀grar; deremot hafva sg. indef. och def., samt pl. lika tonvigt i ordet fö́nster, fö́nstret, pl. def. fö́nstren, och mö́nster, bólster, hálster, álster m. fl.; men útter, plur. ùttrar. I frâga om dessa ord på -el, -en och -er har jag icke kunnat Anna någon regel för deras tonvigt. — I alia Sv. ord, som hafva tre stafvelser och äro osammansatta, har första stafvelsen alltid skarp tonvigt, såsom imperfekter, sing, och pluraler i definit form af substantiver, komparativer, o. s. v.: Iágade, snárkade (detta är väl orsaken att det afkortade impf. Iága’, snárka’ äfven har skarp tonvigt), lákanet, lákanen, héminanet, hémmanen, léjonet, léjonen, góssarne, ségrarne, sö́gnerna, kónungen, dróttningen, kónungar, dróttningar, ja, äfven fyrstafviga: kónungarne, dróttningarna (på dessa ords 3dje stafvelse hvilar dock en liten tonvigt, som väl nästan icke höres i prosan, men som doek gör det möjligt att i vers uttala sådana ord såsom 2ne trochéer: kōnŭngārnĕ, fāslĭgāstĕ, hvilket dock kanske från början alienast är en licentia poëtica!); vidare: klárare, kiáraste, klárligen, men klàrast, fàgrast, smàlast, och part. act. lágande, tágande, dö́ende, samt vä́kelse. Lånorden på -i hafva accent på sista stafvelsen, men om det är tung eller skarp, kan jag icke afgöra, den senare brukas allmännast: bagerí, slagterí, äfvenså: bageríet och bageríer, samt bageríerna, slagteríerna, eller den riktigare plur. bagerí och def. bageríen.

De Sammansatta orden kunna vara af flere slag: antingen bestå de af

a) två enstafviga ord, sjelfständiga eller osjelfständiga (d. v. s. till blott præ- eller suffixiva ändelser nedsunkna ord), hvilka då bägge hafva tonvigt, det första tung det andra skarp, hvilka tonvigter de bibehålla äfven om de förlängas genom

[Sedan jag här blef afbruten genorn afresa från Gotland till Stockholm och hit till Arboga (d. ä. fornt ár-bogi, arcus, s. 163 curvatura amnis) vid Mäiarens vestligaste ände, har jag icke kunnat få tid att fortsätta förr än i dag d. 7 Juli]

tillagda böjningsändelser o. s. v., såsom: stèn-hús, làg-mán, dàns-skó, fràm-té (verb.), fràm-tíll, fràm-í, ùpp-stǻ, ùpp-stód (impf.), bórt-gíck, krìng-vréd (impf.), ùt-váld, nèd-gjórd, bòrtstö́tt, èr-lágd; &c samt af osjelfständiga ord: vàn-mákt, vànfö́r (adj.), àn-slág, àn-slǻ, àn-slóg, vàn-tró, ò-tró, ò-ró, mìsstró, míss-tág, míss-tóg (sig, impf.), och orden på -lek, -het: stòr-lék, stòr-hét, djùp-lék, -hét, tjòck-lék, fròm-hét m. fl. — bì-stǻnd, bì-stǻ, bì-stód (an- och bi äro Tyska låneord naturligtvis). Alla dessa ord äro således rena spondéer. — Undantag härifrån äro åtskilliga ord, i hvilka medvetandet om deras sammansättning blifvit försvagadt genom det dagliga bruket, och i hvilka den senare delen blifver tonlös och den första får skarp tonvigt, t. ex. veckodagarnes namn: Sö́n-dăg, Mǻndagr, Tís-dag, Óns-, Thórs-, Fré- och Lö́r-dag; — i slägt-benämningarna: fárfăr, fármor, fárbror, mórfar, mórmor (hvilka också i små barns mun hopgjutas tili: fáffar. fámmor (liksom fåmm-or) och móbbror 1. móbbo!), och naturligtvis äfven: fáster, móster (för de alldeles föråldrade farsyster, morsyster). Likväl säges regelmätigt: sòn-són, bàrn-bárn (1. sòne-són, bàrna-bárn) och svä́r-són (= måg), men svä́rfar, svä́rmor (hvarvid ä, som i svǟ̀r-sṓn är långt, i de senare blir kort och egentl. uttalas: svä̆́rrfăr, svä̆́rrm|ŏr).

Dessa de sammansatta två-stafviga ordens tonvigter bibehållas, när en af delarne förlängas 〈!〉 genom böjning, utbildning eller annan förlängning medelst tonlösa 1. obetonade stafvelser, såsom: stèn-húset, làg-mä́nnen, fràm-tédde, ùpp-stǻnden, ùpp-stóde (impf, conj.), bòrt-gínge, krìig-vréde, krìng-víden, èr-láde, m. fl., vànmdkten, ò-rǻdet, mìss-tágen, mìss-tógen (2 pl. impf, c.), àn-gínge, -slóge, bì-stǻndet, bì-stóde, mìss-tä́nksam &c; eller: úte-stä́ngd, ùppe-hǻll, nèder-gjórd, nèdan-tíll, fràmman-ì, òfvan-pǻ, ìnnantíll, ìnne-hǻll, ìnne-stód (impf.), fö̀re-lágd, fö̀re-tóg (sig), fö̀retág, èfter-gjórd, èfter-spél, vèder-fórs, vèder-párt, ùnder-vérk s. 164 &c; — eller när bägge delarne äro tvåstafviga: ùte-stä́ngda (pl. part, pass.), ùppe-hǻllen, nèdan-únder, òfvun-éfter, èfterspélet, vèder-fóres (ipf. conj.), m. fl.

b) c) d) &c samma tonvigt få äfven rotstafvelserna i alla sammansatta ord, hvilkas första eller andra del är en-, två- eller tre-stafvig (det är nog rättast att innefatta äfven det nyss sagda under denne enda gemensamma regel): kùngs-órd, kùngsórdet, kùngs-hä́starne, kùnga-mákt, -mákten, -mántlarne, kònunga-stól, -króna, -krónorna, qvìnno-hát, -sádel, -sádlarne, ỳnglinga-brdgd, ỳnglinga-brágder, ỳnglinga-brágderna, àfton-várd, àfton-ródnad, -ródnaden, hèmmans-égare, hèmmans-égărĕnăs 1. -égărnĕs (prester anse det dock mera „bibliskt“ att säga: ègarénas, fìskarénas än égărĕnăs, — troligen tycka de, att de 3 samföljande korta stafvelser låta för mycket verldsligt och dansante!). — När första delen i ett sammansatt ord är obetonad, får den sista skarp tonvigt och behandlas såsom ett ursprungligen enstafvigt ord: bĕ-slág, -sláget (def.), men bĕ-slàget (neutr. part, pass.), bĕtrýck, bĕtrýckt, men bĕtrỳckte (pl. part, pss.), fö̆r-smǻ, -smǻdd, -smǻdde (ipf. & pl. part, p.), för-gjórd. fö̆rgö́rande; men om det heter för-gö́ra eller för-gö̀ra kan jag knappt säga; fö̆r-bí, gĕ-mák, gĕ-stált, ge-máken, -stálter, -stálterna, e-hvád, e-hvém, e-hó, e-mót (i-mót), i-frǻn. När utländska ord med o-Nordisk tonvigt intagas i språket åstadkommas osäkerhet och forvirring. Så heter det utan tvifvel lăkej́ (laquai), men om ljudet är lakej́-róck, lakej̀-ròck el. lakej̀-róck det vet jag icke, ehuru jag tycker, att det sista borde vara rättast, likaledes lakej̀-rócken; men osäkrare är det, om det heter lăkej̀-ánsĭgtĕ 1. lakej̀-ănsígte, ehuru det första torde vara brukligast. Det heter utan tvifvel băgĕrí, men ej fullt säkert är, om det betonas bagerì-múr el. bagerí-múr o. s. v. Det förra anser jag dock rättast, likasom: băgerì-múrar (eljest heter det mùrar), -múrarne, kŏntĭnĕntàl-máktĕrnă o. s. v.

När förut sammansatta ord ytterligare sammansättas förändras ordens förra tonvigt, så att hvarje ord blott får accent s. 165 på två ställen, t. ex. af tòn-vìgt och régel blir tònvĭgts-régĕl, af hèrre-gǻrd och àrbéte (1. árbĕtĕ som det äfven uttalas) blir hèrregårds-árbete, af fö̀r-stád och hàndskmákare blir fö̀r-stădshandskmákărĕ, men utaf hàndskmákare och å̀ldermán blir hăndskmàkărĕ-ǻlderman, eller ock hàndskmăkăr’-ǻlderman om jag bortkastar slut-e’et i första ordet, men deremot blir det hàndskmăkăr-å̆ldĕrmdnnĕn. Ehuru en så lång sammansättning visserligen är mindre bruklig och hälst undvikes, så kan man likväl säga hàndskmăkărå̆ldĕrmăns-vä́rdĭghĕtĕn, men om jag skulle förlänga sista ordet med ännu en stafvelse, så moste accenten flyttas närmare ut emot ordets slut, alltså hàndskmăkărå̆ldĕrmăns-vä̆rdĭghétĕrnă ett riktigt verbum sesqvipedale, men som dock kan uttalas och brukas oaktadt sina 7 korta stafvelser i midten; men om jag inskjuter en stafvelse efter den tredje, så blir det hăndskmàkărĕå̆ldĕrmăns-vä̆rdĭghétĕrnă. Alltså: intet ord, huru långt det än är, kan någonsin få tonvigt på mer än tvänne ställen.

Fortsättn. d. 10 Juli, sedan jag gjort en resa på järnväg fram och åter till Örebro.

Tillägg till sid. 6 〈her p. 160〉. — När jag nämnde, att de starka verbernas impf. conj. har tung tonvigt, under det att præs. ind. har skarp, så glömde jag att säga, att äfven præs. conj. har samma tunga tonvigt som impf., således: han flýter, ríder, táger ps. ind., men han flỳte, rìde, tàge ps. conj. Särdeles anmärkningsvärdt är detta när man ställer dessa ord i passivum, emedan de då skrifvas alldeles lika, men dock tydligen åtskiljas genom tonvigten, t. ex. han bíndes i dag, men han bindes (må bindas) äfven i morgon, likaså: impf.: om han bùndes i dag, så slùppe han i morgon. Denna tunga tonvigt träfifar också præs. conj. af de svaga verber, som hafva impf, på -de, -te, både i act. och pass.; alltså: léker och lék es præs. ind. act. & pass., réder, rédes, smíder, smídes, men lèke och lékes præs. conj. act. & pass., rède, rèdes, smìde, smìdes. Præs. s. 166 conj. af de svaga verberna med impf, på -ade och præs. på -ar har naturligtvis äfven tung tonvigt, då redan præs. ind. har det, således: præs. ind. svàrar, pl. svàra, præs. conj. sg. & pl. svàre, samt i passivum præs. ind. sg. & pl. svàras, och præs. conj. sg. & pl. svàres. Orsaken till den skarpa tonvigten i de starka och de nämnda svaga verbernas præs. är väl ingen annan än den, att de i en äldre tid varit enstafviga, eller att en del af de senare haft den lätta vokalen i uti ändelsen (-ir): fiýter. ríder, táger, gl. Sv. fliutr, riþr, takr, och skíljer, brä́nner, dö́mmer (dö́mer), gl. Sv. skil(r), brænnir, dømir.

Tillägg till sid. 10 〈her p. 163〉. — Äfven den från Tyskan lånade ändelsen -aktig behandlas i afseende på betoningen som ett sjelfständigt ord: sùr-áktig, soldàt-áktig, vàtten-áktig, då̀rhusáktig. Deremot blifva ändelserna -sel, -sla och -else obetonade, och ordet, som med dem ändar, får skarp tonvigt (med undantag af de på -sla), liksom de på enkelt -el (sádel, ýngel) och detta äfven om på den betonade rotvokalen följer flere eljest position görande konsonanter, t. ex. blýgsel, trä́ngsel, kä́nsel, och naturligtvis rúelse såsom trestafvigt. Alla ord på -an (femininer) och på -nad, -ad (masculiner) hafva tung tonvigt: bö̀rjan, ä̀ngslan, bä̀fvan och må̀nad, ròdnad, bònad, hùgnad, lýdnad; likaså de på -sla (kä̀nsla) och substantiverna på -a, ja, jag tror alla ord på -a, eller t. o. m. alla tvåstafviga ord, som hafva a i sista stafvelsen, alltså; làga, tàga inf. & præs. pl., làgar, præs. sg., làgad part, pass., làgadt neutr., làgat sup., làda, làdans f., gùla (äggegula), f., ä̀kta, làga adj. indecl., bàra, vida adv. Samma tunga tonvigt hafva äfven alla 2-stafviga ord, som i sista stafv. hafva -o (-or) eller -u: rèdo (vara redo), ègo (i min ego), vàko, fàsto; gamla dativer: fòrdom, làgom, ö̀msom, gènom〈;〉 qvìno- (man kan säga: alla kläder, såväl manns- som qvinno-); alla impf, pl.: rèdo, fòro, brùnno, hö̀llo, lå̀go, bùdo (1. bö̀do, bjö̀do), och svaga pluraler: làdor, làdors, svàlor; alla fruktnamnen på -on: lìngon, plòmmon, smúltron. hàllon, å̀llon. òdon, mjö̀lon, fìkon, och i s. 167 enlighet härraed: rùssin (Danskt rosín l. rosíne tror jag), och ànis (D. anís (?), af Lat. anisum), samt sàlu (till salu), vàru (varu-och personal-trafik).

Det är visserligen vågsamt att ställa upp en allmän regel, innan man noga genomgranskat alla dithörande förhällanden, men jag tror mig ändock kunna uppställa följande allmänna reglor :

1 a. Alla tvåstafviga ord, som hafva a uti senare stafvelsen få tung tonvigt. (Det ofvanföre, s. 8 〈herp. 161 note 2〉, anförda enda undantaget lákan finner jag nu, vid närmare eftersinnande, likaledes hafva tung tonvigt: làkan, hvarföre jag stryker ut det).

1 b. Alla tvåstafviga ord, som hafva o eller u uti senare stafvelsen, få tung tonvigt. — Till de nyss anförda exemplen kunna tilläggas: àfvog, stàckot (kort.) [i landskapsmålen äro adjectivändelserna på -ug och -ot rätt allmänna: kringlug, kringlot, kunnug; ja, i Gotländskan finnas ännu många på -agur, i fem, -ag: hailagur, isl. heilagr, blodagur, mäktagur, samt på -aldur, i fem. -al (dagen jär skyndaldur, nati jär skyndal = skyndsamt förflytande, nati = natten), Värmländska -al, skakal (skakande), Dal. kitål (kittlig), isl. hugall, þngall, m. fl.], samt hèmul, kònung.

Obs. — Dessa tvänne reglor kunna gerna sammanslås till en enda.

2. De tvåstafviga ord, som hafva e uti senare stafvelsen, få antingen tung eller skarp tonvigt. — Se de ofvan anförda exemplen.

3. De tvåstafviga ord, som hafva i uti andra stafvelsen (på -ig, -lig, -ing, -ling, -ning och -il: ènig, ènlig, àning, bỳting, ỳngling, fä̀ngsling, bòning, grỳning, fjä̀ril, rä̀nnil, ä̀ril, m.fl.) få likaledes tung tonvigt. Äfven denna kunde sammanslås med den 1sta regeln.

4. Alla tre- och fyrastafviga osammansatta Nordiska ord få skarp tonvigt (méningen, kónungar, s. 168 kónungames, dróttningarnas; rópande, hópade; lágligen, hö́gligen, hö́geliga; lúgnare, gúlare, lýckigare, m. fl.).

5. Alla enstafviga ord och de flerstafviga, som hafva tonvigten på sista stafvelsen, få skarp tonvigt. (Obs. att de sistnämnda ursprangligen äro låneord eller sammansatta), t. ex. stád, svénskt, ró; besé, färgå, förbí, gemák; gjuterí, hospitál; kontinentál, impertinént; konstitutionél; — orden på -ism få städse sin enda tonvigt på denna ordets slutändelse, om de ock föröfrigt äro aldrig så mångstafviga: dĕísm,, despotím, republikanísm, konstitutionalísm, polytheísm. Likaledes: en Portugís m., Italiénsk, Gallikánsk, Spartánsk, Muhamedánsk.

Några tvåstafviga ord, som äro sammansatta af två enstafviga, få tonvigten ömsom på första og ömsom på andra stafvelsen: uppǻ 1. ùppå, utí 1. ùti, kringóm 1. krìngom; likväl är det allmännast att betona dessa ord som iamber, och det är mest i vers som de efter behof brukas som trochéer, ja, somliga hafva alldeles förlorat all tonvigt på första stafvelsen, såsom: utáf, omkríng, ikríng, ifrǻn; deremot säges endast: nédåt, úppåt, útåt, frámåt (men med utrop: framǻt! hitǻt!), men hvarí, hvarutí, hvarthä́n, hvartǻt, hvaráf och så alltid med tonvigten på sista stafvelsen, samt hvaránnan, hvarmédelst.

Namn, nomina propria, hafva till någon del egna lagar för sin betoning. — Alla tvåstafviga personalnamn, såväl afledda som sammansatta, hafva skarp tonvigt på första stafvelsen och den andra är obetonad: Áskling, Álsing, Brénner, Bréhmer, Kámiz; Bérgman, Fríberg, Åstrand, Sándströrn, Sándsten, Jánsson. Pérsson, Svénsson, Sándberg. Äfven trestafviga, såsom Zétterling, Ròmare, och när de äro sammansatta af ett tvåoch ett enstafvigt ord, hafva tonvigten på första stafvelsen: Ódelberg, Sándeberg, Zétterstrand, Wíllerding, Gústafsson, Jóhansson. Denna benägenhet att låta tonvigten uteslutande falla på de tvåstafviga ordens första stafvelse utgör väl grunden till, att denna första stafvelse äfven får tonvigten i sådana namn som: Aúgust, Émil, Jóhan, Géorg, Stéphan l. Stáffan, s. 169 liksom i Hárald, Gúdmund, Thórbjörn, Gúnnar, samt Válborg, Íngrid, Gérthrud, Íngeborg; äfven Théodor, Sálomon, Ádrian, Sígismund-, Émeli (uttalas: Ä́mmeli), f. Består namnet deremot af ett enstafvigt och ett tvåstaf〈v〉igt ord, så får första stafvelsen tung och den andra skarp tonvigt, t. ex. Àl-strö́mer, Nỳ-bérger, Hjèlm-stjérna, Lùnd-màrker (ehuru de tvåstafviga namnen låta: Ál-ström, Nýberg, Stjérnhjelm, Lúndmark). De trestafviga namnen af detta slag förhålla sig alltså såsom vanliga ord: Hjèlm-stjérna såsom hjèlm-prýdnad. På samma sätt är det äfven med fyrastafviga namn, som äro sammansatta af 2 tvåstafviga ord: Sìlfverspárre, alldeles som fùru-spárre, Rìddarhjérta som rìddar-húset, Ànkar-króna som ànkarsmédja o. s. v. En egen klass af tillnamn är den, som ändas på -án, -én, -ín, -ér, -éll, hvarest tonvigten ligger på slutstafvelsen. Dessa ord, som ursprungligen äro latiniserade, hafva uppkommit genom bortkastande af den latinska ändelsen -us, -ius, t. ex. af Berg blef Montánus och deraf Montán, af födelseorten Alfta, Sillånger blefvo Alftánus, Sillénius och sist Alftán, Sillén, af Borínus blef Borín, af Unnaryd kom Unnérus och så Unnér, Unér, af Strandélius, Brandélius blefvo Strandéll, Brandéll (en slägt Brándel finnes äfven).

Tonvigten på ortnamn öfverensstämmer till en del med personalnamnens, men till en del afviker hon alldeles från deras. — Alla enstafviga hafva naturligtvis skarp tonvigt: I. Hjó, Strand, By, Ä́s, Mó; två- och trestafviga afledda hafva också skarp tonvigt på första stafvelsen: II. Fórsa, Kísa, Grénna, Fíde, Hásle, Jä́der, Bö́rstil, Húddinge, Kýringe, Hä́mlinge, Sálmunge. Första stafvelsen har likaledes tonvigt ensam i de sammansatta ortsnamn, hvilkas första del är enstafvig eller tvåstafvig och hvilkas andra del är ett enstafvigt ord (om märkliga undantag från denna regel, se nedan). Är deremot ordets första del en- eller tvåstafvig, men den andra delen tvåstafvig, så får namnet tonvigt på 2 ställen, alldeles som vanliga appellativer och personalnamn af s. 170 lika slag. Alltså heter det: III. Bógsta (för Bog-stad, fornt - staðir), Hácksta, Hǻbo, Nýby, Frö́vi, Thórsvi, Súndbro, Thórsö, Ǻdö, Súnnå, Týngsjö, Édshult, Bíkstorp, Ébbarp, Thórup, Stóckholm, Cárlstad, Bóhus, Gótland, Ö́land, Vä́rmland (1. V ä́rmĕlănd). — IV. Trestafviga namn med tonvigt på första stafvelsen: a) osammansatta: (se ofvan No. II) Huddinge &c, Baldringe; sjönamnen Hjélmaren (har blifvit ansedt som Hjelmnren, men kom〈mer〉 troligen af el n. & mar och bör således skrifvas Jäl-maren (storm-sjö)) Målaren, Qvísmaren (liksom Sànd-máren) m. fl., samt b) sammansatta: Nórrkö̆pĭng, Én-, Ný- och Fál-köping, Véstĕr-vĭk, Vímmer-by, Fálsterbo, Skáte-löf, Kárle-vi, Skàde-vi, Vä́rmĕ-lănd, Hélsing-, Géstrik-land, Véstmanlatid; ja, de 4-stafviga Sö́dĕrmănlănd, Ǻngermanland. — V. Tre- och Fyrastafviga namn, sammansatta af ett en- eller tvåstafvigt ord, samt ett tvåstafvigt ord till andra del, hvilka ord hafva tonvigt på 2 ställen: Ùpp-sála, Ùpp-ǻkra (äfven Ùpp-vídinge), Hvèt-lánda, Kò-lúnda, Kùngs-bérga, Àr-bóga, Grìud-óga (jf. det Ryska Ládoga!), Ùlf-ǻsa, Vì-fólka, Mö́klínta, Qvìs-tófta, Kòl-mórden, Tì-véden, Nǻnn-túna, Sìg-, ÙllNä̀r-túna, m. fl.; — Èskils-túna, Fä̀ren-, Ròmfar-tuna, Ùllerǻker, Frìgger-ǻker, Vìkmans-hýttan, Tö̀rne-válla, Mùnka-lýngby, Nègel-sténa, Sä̀ming-húndra, Nä̀rding-húndra (fornt: Niarþnngia-hundari), Kùngs-bácka. VI. Jag kommer nu till det, s. 20 〈her p. 169〉, antydda undantaget. Det gifves nämnl. vissa enstafviga ord, hvilka ofta, när de utgöra sista delen i ett sammansatt ortsnamn, så uteslutande tillrycka sig tonvigten, att det så sammansatta ordets första del blifver alldeles obetonad, han må nu vara en-, två- eller trestafvig, ja, t. o. in. sjelf redan sammansatt. Dessa namn få således blott 〈en〉 enda och alldeles onordisk tonvigt på slutstafvelsen. Dessa ord äro: berg, borg, bro, fors, hamn, hof, holm, hult, kind, lund, näs, sand, stad (här höres slut-d, men när det nedsjunker till blott en ändelse, förloras detta d, och ordet blir alldeles obetonadt), ström, sund, vall, vik, ås, ör; t. ex. Frĭ-bérg, Grå-bérg, s. 171 Mobérg, Sĭgnĭlds-bérg, Kĭpplĭngĕbérg; Gö̆tĕbórg, Grundsbórg; Fellingsbró, Örsundsbró, Lidingöbró (men deremot: Súndsbrŏ); Söderfórs, Robertsfórs (men Stórfor̆s), Andersfórs; Carlshámn, Sandhámn, Söderhámn, Christinehámn; Grĭpshólm, Marsvinshólm, Svane-, Säfsta-hólm (men Stóckhŏlm); Bŏgstăhúlt (men Élghŭlt); Rålarnbshóf; Brokínd-, Norslúnd, Åbylúnd, Himmelstalúnd; Baldersnä́s (men Fórsnäs, Frámnäs); Hernösánd; Fĭlĭpstád, Mariestád (men Bálingsta, Fúringsta); Norrströ́m, Söderströ́m, Motalaströ́rn; Bergssúnd, Stjernsünd, Öresúnd, Hjelmnrsúnd; Sundsváll, Hudiksváll; Skömtavík, Döderhultsvík (men Sándvĭk, Véstervik); Borǻs. Alingsǻs, Vesterǻs (men Jérpå̆s); Kungsö́r, Skanö́r; — Mariefréd, Norrmálm, Södermálm.

En artförändring af detta slags betoning är det, när tonen faller ensamt på andra stafvelsen eller penultima, såsom: Cărlskrónă, Kungsǻra, Fravshámmar, Hŭsby̆sjútŏlft (eg. Húsby Sjútolft), Fryksä́nde, Fĭskĕbä̆cksskíl〈!〉, Christiánstad, m. fl.

Då det understundom händer, att personalnamn och ortnamn hafva alldeles samma utseende, så har språket hittat på den qvicka utvägen att skilja dem åt genom olika tonvigt, hvadan allt missförstånd undvikes. Ja, dessa sinsemellan lika namn kunna till skrifsättet alldeles likna appellativer, men dessa hafva då sin särskilda, från dem bägge afvikande tonvigt. T. ex. Gården Săndbérg, som eges utaf Herr Sándbĕrg, kallas så efter ett der liggande sàndbérg; Hr. Fríberg har sålt egendomen Fribérg; godt är visserligen Frìbergs-ö́l (öl, brygdt af Hr. Fríberg), men jag föredrager Fribèrgs-ö́l (öl, brygdt på Fribérg)-. Hr. Ǻstrand satt på en å̀-stránd; Hr. Grǻberg, men Gråbérg (en gård) och grå̀-bérg (= gråstensberg); Bérglund, men Bergslúnd, m. fl.

Uti poesien behandlas dock tonvigten något mera fritt än i talspråket. Så väcker det icke anstöt, om ett osamma〈n〉satt 4-stafvigt ord, som eljest blott har tonvigt på första stafvelsen (t. ex. kónungarne), i vers uttalas som 2ne trochéer: Ĭ kō | nŭngār | nĕs sāl | dĕr hȫr | dĕs så̄ng | ŏch skǟmt |. Det heter s. 172 ò-ró, men Tegnér säger i Flyttfoglarne: „Dĕr | ōrŏn ŏch | stōrmĕn hvăr | dāg sĭg fö̆r | nȳă〈r〉“, — hvilket anses tillåtligt. Det får likaledes passera, att jag i vers skrifver: fòglarné, ságor|na 1. sāgŏr|nā, blōmstrăndē, men icke săgōrnă, blŏmstrāndĕ, men sådana friheter anses dock halst böra undvikas. Ett mycket vanligt fel hos svaga poëter är att behandla en mängd trochéer såsom pyrrhichier genom att låta dem tillika med ett föregående betonadt enstafvigt ord bilda en dactylus, t. ex. „Cōrȳ | dōn drēf | ūt sĭnă | få̄r“.. . på̄ mĭnă skūldrŏr; hān ĕllĕr | hōn. Allt sådant undvikes af båttre poeter, men anses dock något mindre förkastligt, når det stadnar vid præpositioner, conjunctioner, pronomina o. dyl.; men deremot alldeles otillåtligt, när verber, substantiver och adjectiver så behandlas. Lika oriktigt är det att såsom dactyler betona sådana sammansatta ord som: krī̀ng-strȫ́ddă, ū̀pprū́nnĕn, ehuru man kan få se sådant i mångd hos dåliga rimmare: krīngströ̆ddă, ūpprunnĕn-, eller att göra då̀rskápĕr till då̄rskăpēr el. då̆rskāpĕr (det sista är dock drägligare).

Slutligen vill jag anmärka, att skillnaden mellan tung och skarp tonvigt, huru afgörande han än framträder i talet, likväl i poesi icke medför något hinder i rimmet. D. v. s. att föröfrigt i slutstafvelserna likljudande ord anses bilda fullkomligt goda rim, äfven om det ena har skarp och det andra tung tonvigt. Så rimmar t. ex. súddĕn (def. af súdd) lika så väl på úddĕn (af údd) som på ùddĕn (af ùdde), likaså tágen, búden (pl. def. af tág, búd) mot tàgen, bùden (part. pass, af tàga, bjùda) vä́gen (af vä́g) mot lä́gen (pl. def. af lä̀ge), o. s. v.

Det blir väl alltid omöjligt att med ord beskrifva, hvad ljud och tonvigt är och således äfven, hvaruti skillnaden består mellan olika slag af tonvigt; men så mycket torde jag dock på sistone böra säga, att skillnaden i betoningen mellan 2ne tvåstafviga ord, af hvilka det ena har skarp (acutus) och det andra har tung (gravis) tonvigt på första stafvelsen, är den, att då, i det förra ordet, första stafvelsen har ordets s. 173 hela tonvigt ensam och den andra stafvelsen således är alldeles tonvigtslös och uttalas så kort som möjligt, — så meddelar sig, i det andra (tungt betonade) ordet, en liten del af den första stafvelsens tonvigt äfven åt den andra stafvelsen medelst ett slags tonvigtens dragning eller släpning öfver från den första till den sista stafvelsen. Att fela vid uttalet, uti att noga iakttaga skillnaden mellan skarp och tung betoning, låter mycket stötande för hvarje både bildadt och obildadt Svenskt öra. Den Finska brytningen låter derföre för oss så högst främmande, emedan den så skarpt stöter just emot vår betoning i detta fall.

Fortsättn. Arboga d. 22 Juli 61.

Efter många och långa afbrott, har jag ändteligen hunnit till ett slags slut på föregående strödda anmärkningar om tonvigten i Svenskan. Genom dessa ständiga afbrott, liksom ock genom den fullkomliga bristen på hvarje slags bok, lexicon, språklära eller dyl. under denna resa, befinner sig allt uti ett helt och hållet oordnadt skick. Jag borde derföre ej häller afsända det sådant, som det nu är, utan hällre dröja dermed, så att jag kunde hinna att om- och renskrifva det; men fruktan för, att det då kanske kunde komma att dröja fiere veckor, innan det blefve färdigt, tillskyndar mig att afskicka brefvet i det skick, hvari det nu befinnes. Jag bedjer Dig ursäkta den deri rådande oredan, ofullständigheten och alla öfriga brister; utan tag fast hällre med öfverseende och välvilja emot det ofullkomliga verket för den goda viljans skull!

Jag öfverraskades i höstas utaf ankomsten till Uppsala af en ung Dansk student, Frederik Bojsen, son till en kyrkoherde på Mön; särdeles när han förklarade, att han var kommen för 〈att〉 stadna öfver vintern och våren i Uppsala, och förnämligast för att studera Fornnordiska, samt tillika för att göra sig bekant med ett Svenskt universitet. Så tillfredsställande det var att förnimma, att en Dansk visade så mycket interesse för vårt land och dess bildningsanstalter, så sade jag s. 174 honom dock, huru högt det förundrade mig, att han, med afseende på det Nordiska språkstudiet, rent af „fore öfver ån efter vatten“ — som ordspråket säger — ty annorlunda kan det icke anses, när man, i sådant ändamål, far från Köpenhamn, högskolan för Nordisk språkkunskap, och till Uppsala, der detta studium just nu har begynnt. Han svarade derpå, att Du för närvarande läste något, som för honom (såsom varande alldeles en nybörjare), låg alldeles för högt, samt att Prof. Gislason läste så rysligt grundligt, att det ginge alldeles för långsamt för den, som icke tänkte att slå sig på Nord. språket såsom hufvudsak 1 . Ungefårligen såder tror jag, att hans ord fölio. Jag tror väl ändå, att begäret att lära känna Uppsala var hufvuddriffjädern. Nå, huru som hälst, så var han mig naturligtvis högst välkommen, och icke minst derföre, att mig dymedelst gafs ett länge efterlängtadt tillfalle att på en Dansk återgälda en ringa del af den myckna och hjerteliga välvilja och gästfrihet, med hvilka hvarje Dansk, med hvilken jag kom i någon beröring, liksom täflade att öfverhopa mig. Detta föll sig också nu för mig så mycket lättare, som denne unge Dansk var en af de allra älskvärdaste, öppnaste, redbaraste, flitigaste och allvarligaste ynglingar, jag någonsin lärt känna såväl i Danmark som i Sverige. På samma sätt blef han också snart känd och värderad af alla. Han arbetade städse flitigt och deltog högst sällan uti några student-gillen, hvartill han hvarken hade lust eller råd. Med ett ord: han var i alla afseenden en värdig representant för Köpenhamns studenter. För min egen del fann jag det största nöje uti så ofta som möjligt umgås med denne bildade och efter sin ålder högst kunskapsrike yngling.

När jag ofvanföre (s. 3) talade om den ifrågavarande boken öfver betoningen, sade jag, att Klemming icke kände s. 175 till någon sådan. Han har likväl sedan sagt mig, att han dock vill minnas, att någon sådan verkligen finnes, ehuru han då omöjligen kunde påminna sig titeln 1 . Äfven vill jag tillägga, att jag nu minnes, att något om betoningen i Svenskan förekommer (åtminstone är det något om rimmet) i G. J. L. Almqvists Svenska Språklära. Likaså uti företalet till sarmne författares påbörjade men aldrig fulländade Ordbok öfver Svenska språket, af hvilken utkom blott 2ne häften (från A till D eller E) 2 .

Skulle det vara något niera, hvarom Du skulle önska några upplysningar för Ditt språkarbete, så skulle det vara mig den största glädje att kunna efter förmåga besvara Dina frågor. Jag lofvar också att Du icke skall få vänta på svar, utan skall jag med görligaste första meddela hvad jag kan härom. — Du frågar om man bör skrifva Uppsala el. Upsala (med pp el. p)? På de sista 20—30 åren hafva nästan alla skrifvit de 2ne namnen „ Upsala“ och „ Upland“ med ett p (med undantag likväl af Geijer, Schlyter, Fryxell o. dyl.), under det man lika allmänt skrifver upp uti alla sammansatta ord (uppstå, uppkomst, uppå &c) med 2ne p; ja, äfven alla andra ort- och personalnamn, såsom Uppström, Uppling; Uppåkra, Uppvidinge, m. fl. För att då icke gynna införandet af ett undantag från en allmängiltig regel för blott tvänne ord, har jag börjat skrifva Uppsala och Uppland med 2 p (liksom jag skrifver Gotland med ett t, icke Gottland el. Gothland), och jag får allt flere efterföljare.

Men det är tid att jag ändteligen slutar och afsänder detta långa bref.

Gode, högt vördade Vän! låt nu se, att Du låter Ditt rättvisa missnöje öfver mitt oförlåtliga dröjsmål fara och åter s. 176 tänker med vänskap på Din intill döden tillgifne och vördnadsfulle lärjunge och vän
Carl Säve.

Frambär min vördnadsfulla helsning till Din Fru och Dotter!

Om ett par dagar reser 〈jag〉 härifrån genom Stockholm till Uppsala, der jag hoppas att befinna mig vid slutet af denna månad. —