Danmarks Breve

BREV TIL: Hans Christian Ørsted FRA: Fredrika Bremer (1850-08-10)

Til Samme.
Den 10 August 1850 *) .

Huru ofta, min vördade vän, har jag icke tänkt på Er i denna verldsdel, så aflägsen från Ert land och hemvist ; huru ofta önskat att kunna tala med Er och säga Er något om denna stora, i utveckling stadda del af verlden, på hvilken äfven er blick hvilar med forskarens intresse. Af alla mina vänner i Köpenhamn var Ni den enda, som förstod den längtan, som drog mig till den nya verlden, och då jag frågade Er: „finner Ni det äfven besynnerligt och oförnuftigt, att jag önskar se Amerika?“ svarade Ni : „Nei! Det är en stor och märkvärdig bildning af den skapande anden, som måste vara af högsta intresse att betrakta på närmare håll!“ O ja, så är det, och långt mera, än jag någonsin anat, och långt rikare än jag ännu kan uppfatta. Och jag har velat vänta, för att skrifva till Er, att denna verldsbildning i dess olika fenomener, och dessas s. 614 lefvande enhet blifvit mera klara för mig sjelf. Och derföre borde jag vänta ännu mycket längre, ty mycket har jag ännu här osedt, obesinnadt, och, så till sägandes,. osmält! Men jag kan icke längre vänta med att skrifva Er till. Behofvet att tacka Er drifver mig att skrifva. Jag måste, jag vill tacka Er, för den stora, oväntade njutning, som er ande skänkt mig här, på den främmande stranden, många tusen mil fjerran ifrån Er. Ty här vid kusten af atlantiska oceanen, här der stjernbilder uppgå, dem vi icke se på vår nordliga horisont, här har jag läst Ert sist utkomna häfte af skriften: .,Aanden i Naturen“; och den afhandling hvilken Ni skänkte mig i Köpenhamn „öfver väsens-enheten af förnuftet i hela verlds-altet“ denna lilla skrift, som gjorde mig så outsäglig lycklig genom de nya, glada ljus, den lät uppgå fór mig, som förde hela stjernhimmeln nära intill mitt hjerta, och lät hvar stjerna brinna för mig med ljus af min andes ljus, denna herliga, lilla, stora skrift, som följt med mig öfver det stora hafvet, från den gamla verlden till den nya, som en af mina käraste skatter, den återfann jag i denna Er bok, men vidare utförd och fullkomnad, såsom jag anade, att den kunde, att den skulle bli det. Och outsägligt har jag njutit att här återfinna, i mogen frukt, blomman af våra samtal i Köpenhamn, att här se mina varma aningar belysta, bekräftade af Er klara, logiska tanke.

Ty hvad är klarare, hvad förnuftigare och vissare, än att då alla stjernklot följa samma rörelse-lagar, då samma ljus och samma skuggor äro hemma på dem alla, och vi, på grund deras, kunna studera dem, utfinna deras lopp m. m., uträkna stjern ans rum och sedan finna stjernan, så måste likheten emellan menniskans förnuft i verlds-altet s. 615 gå längre ännu, måste omfatta lika sferer och på liknande vis. Är begreppet om linean, cirkeln, parabolen o. s. v. nödvändigtvis lika för alla verldar, som vi skåda i rymden, är deras matematik och fysik densamma, som vår på jorden, då är det klart, att skönhetsbegreppet icke kan vara väsendtligen olika, och att det moraliska förnuftet måste vara i grunden detsamma, vidkännas samma principer, samma grundbegrepp. Ni har klart bevisat detta, Ni har visat, att då dessa Q erran verldsklot följa lagar, lika med vårt jordklots lagar, så är det troligt, nära intill visshet, att äfven tänkande varelser med förnuft och sinnen lika våra, lefva på dessa verldar, som dessas högsta produkter, såsom blomman af deras lis och lagar. Ja, att det vore otroligt, att den store Skaparen på dessa lemnade sitt verk mera ofulländadt än på denna jord.

Samma ljus, samma skuggor ! Jag tillägger: samma glädje, samma tårar, samma längtan, samma hopp, samma behof, samma tro, samma Gud, skapara, medlera, fullbord are, ja, om än under olika vilkor för olika utvecklingsstadier, ändå i grunden densamma för alla, ty för alle verTdar måste gälla samma normala lifsprocess. Jag vet icke, om Ni går med med mig så långt. Men i ett tror jag, at Ni skall hålla med mig, ty den tanken utgår af Er skrift, nemligen att i hela verlds-altet, på hvar enda, äfven den mest aflägsna stjerna kan intet finnas, hvilket är alldeles främmanda för den verid, i hvilken vi lefva, och för det förnuft, som lefver i oss. Ifrån Urani vinterliga stillhet och till Mercurii glödande, passionerad! roterande lis; ifrån Nebulosan, som långsamt utbildar sig under skaparens öga, enligt lagar och krafter, lika med vår jords, och till stjernan, hvilken i materiens högsta fulländning s. 616 bär harmoniska samhällen af sköna menniskor och djur, alla tilstånd, alla skiftningar och scener, alla stadier, utvecklingar och olika sammensättningar af tillvarelsen i natur och ande, som jordens lif og menniskans fantasi låter ana, och långt, långt mere ännu; — ty hvilken mensklig fantasi räcker till att befolka stjernhimmelen, att ana alla dess gestalter? — allt detta är dock i grunden menskligt, är menniskans verld, är vår. Öfverallt samma lagar, samma förnuft; således — öfverallt i grunden samma själ, samma hjerta.

O min vän! Detta menskliga hjerta, som älskar så mycket, och som lider så mycket, denna ande, som anar och eftersträfvar så mycket, och så litet hinner och så litet fullbordar, denna arma, kämpande, lilla, stora, gåtfulla varelse — Menniskan, är då icke, efter allt, så ringa, så isolerad till sitt väsen, till sin existens. Den sanning hon här erkänt är sanning i alla verldar, i hela universum; det sträfvande, den forskning, det lis hon här begynt, kan utvecklas i oändlighet och vinna målet ; och löst. från jorden kan hon möta nya ljus, ja, det eviga ljuset, jäl med tillbedjan, men utan förvåning, utan att låta förbluffa sig, ty hon var hemma i dess rike redan här, och kände dess natur längesedan. „Samma ljus, samma skuggor!“ Älskade stjerner! syskonverldar i samma ljus, till samma fadershus — huru nära, huru kära ni blifvit mig! . . . . . Ty råder än i dessa verldar, liksom på jorden, ännu mörker och missljud, så vet jag, dock att mästaren lefver, som skall skilja mörkret från ljuset, och lösa missljuden i fullkomliga ackorder. Såg jag icke en dag i Ert hem, min dyrbara vän, en mängd på en glas skis va strödda, oordnade sandkorn, ordnade af en musikalisk ton till den skönaste, s. 617 stjernlikt symmetriska klangfigur ! En menniskohand förde stråken, hvilken frambringade tonen. Men när stråken är i den Allsmäktiges hand, skall ej tonen deras bringa till harmonisk klangfigur de sandkorn, som äro menniskor, samhällen, stater? Han skall ordna verlden till skönhet och harmoni, „och intet missljud, och ingen klagan skall vara mer“, det säger oss alla folks förnuftigaste aningar, det har N i sagt oss i den vetenskapliga vissheten oro „förnuftets väsens-enhet i hela verldsaltet“, det har Han sjelf sagt oss i sin uppenbarelse, såsom evig kärlek. Och derföre ser jag, under lifvets skiftande fenomener, genom allt mörkt och kaotiskt, genom alla stjernor och i alla stjernor, genom alla tårar — jemväl mina egna, — öfverallt klangfiguren, den eviga stjern an, harmoniens barn, den blifvanda Guds verld och menniskans rike. Och derför gråter jag, men är glad ändå.

Ni ser, min dyrbara vän, hvilken ren „ljusglädje“ Er bok uppkallat hos mig Att meddela denna var alltid Er önskan, Er glädje. Och jag kan icke beskrifva för Er, huru likt jag lefvat under de morgnar, då jag sutit vid hafsstranden med Er bok i min hand och framför mig den gränslösa rymden, oändlig som de utsigter, Ni uppkallade för min blick; eller om aftnarne, då jag, i tankarne med Er, besökt de glänsande verldarne ölver och omkring mig, och enligt med de tankar öfver tingens metamorfoser, jag fått af Er, låtit min fantasi fritt spela med materiens och andens krafter, under det att granna luftsyner af fosforiska eldar och explosioner lyst upp fästet . . . Festliga timmar och stunder !

Er bok (som jag fick låna af danska chargé d’affairen i Philadelphia, Bille) var mig så mycket mer kårkommen, s. 618 som jag nyss lemnat ifrån mig den lilla skriften „öfver förnuftets enhet“ o. s. v., som Ni skänkte mig i Köpenhamn, till professor Henry i Washington, en älskvärd och utmärkt vetenskapsman, hvilken önskade låta öfversätta den, sedan han af mig hört om dess innehåll. Ert namn har jeg ofta hört nämnas med utmärkelse i den nya verlden, jemte Linnés och Berzelii. Professor Henry var den förste, hvilken här allmängjorde edra vetenskapliga arbeten. Och det skulle glädja Er att se den snabbhet och skicklighet, med hvilka hvarje natur-vetenskapligt fynd här användes och tillämpas till allmänt gagn Er upptäckt af den elektromagnetiska kraften, hvilken har fört till uppfinning af den elektromagnetiske telegrafen, är väl ingenstädes ifrigare begagnad än här. Öfverallt, utmed jernbanerne, från stad till stad och stat till stat, gå elektriska telegrafer; fjerran skilda städer, personer i NewYork och NewOrleans, samtala med hvarandra genom elektrotypen, göra upp handels-affårer (äfven gifterm åls-affärer, har jag hört sägas), och alla dagar försökas nya utvecklingar och tillämpningar af de krafter, hvilkas förhållande ni angifvit.

II

19

Öfverhufvud synas alla krafter och methoder, som kunna fortskynda rörelse och tillvägabringa kommunikation, vara detta folk synnerligen om hjertat. Hvad som låter lis och rörelse mest gå „a head“, såsom det heter, det ligger dem närmast, I „Patent office“, i Washington, der exemplar förvaras af alle maschiner, gjorda inom Förenta Staterna, som fått patent (de uppgå, om jag ej missminnes, till 12 à 15,000), anmärkte jag mängdens karakter vara att fortskynda rörelse, spara tid och arbetskraft. Der voro och några „perpetuum mobile“ som — stodo stilla). Äfven barnen synas gripna af intresse för rörelse-maschinerna.

s. 619 Jag såg en gång en skola för gossar, under en stund då gossarne hade lof, för afvexlings skull, att rita hvad de ville på sina skriftaflor. Jag gick emellan bänkarne för att betrakta de klarögda barnens verk och stundens ingifvelser. På de flesta tailor såg jag rykande ångmaschiner eller ångfartyg komma fram. Men detta intresse för de fortskyndande maschinerna hänger djupt ihop med sjelfva lifvets rörelse i detta land. Otaliga floder och strömmar gå igenom landet i alla riktningar, och gifva en lätthet åt cirkulationen af lifvet, såsom i intet annat land. Ångmaschinerna äro här lika pulsar, som genom kroppens pulsådror och arterer drifva blodet till alla delar af systemet. Ingenting är så stadigt betecknande af lifvet här. som dess oupphörliga omsättning. Menniskor, varor, tankar och ting äro i oupphörlig växel-rörelse emellan stat och stat, emellan norr och söder, emellan öster och vester; ingenting står stilla, ingenting stagnerer, utom undantagsvis.

Driften att eröfra hela denna verldsdel och dess naturliga tillgångar är dessutom i full verksamhet, och derföre göres mycket af styrelsen och af enskilta till befordrande af de praktiska vetenskapernas utveckling. Geologi, kemi, fysik o. s. v. blomstra; staterna sända vetenskapsmän att undersöka nya nejder inom staterna, och instituter uppstå till befordrande af nyttiga kunskaper, förnämligast inom naturvetenskaperna och mekaniska yrken. Ett sådant institut är det Franklinska i Philadelphia; ett sådant är äfven det Smithsonska institutet i Washington, hvars prydliga, göthiska byggnader nu resa sig vid stranden af Potomac. Detta institut, doneradt af en rik engelsman, vid namn Smith, är ämnadt att bilda ett nationalt centralinstitut, der alla Förenta Staternes natur-vetenskapliga s. 620 arbeten skola ha en föreningspunkt. Professor Henry, hvilken är institutets sekreterare, gläder sig att få sända Er de första tryckta handlingarne af denna, ganska betydande anstalt, och jag gläder mig att blifva den, som öfverbringar dem till Er.

19*

Ja, huru kärt skall det icke bli för mig, att på återvägen till mitt hem, få se Er, den goda fru Örsted, Mathilde, och få muntligen samtala med Er, öfver hvad jag här sett och upplefvat. Nu kan jag blott flygtigt vidröra det stora themat: Förenta Staternas lis.

Begynnelsen af min vandring i denna verldsdel var i de nordöstra staterna af Unionen. Allvar och arbete, rastlöst framåtsträfvande kraft, andens och handens fann jag der. Stora uppfostringsanstalter, manufakturer, förträffliga asyler för den lidande, och inrättningar till upprättande af den fallna menskligheten äro att beundra der, och öfverhufvud hela samhällets uppåtstnifvande rörelse. Innan ännu vintern inträdde, såg jag den herrliga Hudson, med dess storartade naturscener, dess stränder, betäckta af skogsmassor, skiftande i grannaste färgprakt, såg Connecticuts, och Massachusetts strömmar, dalar och berg, och måste härvid ofta tänka på Sverige. Ty Sveriges naturscener och dessa staters likna hvarandra i mycket, äfven deruti att de ha vinterscener, och dessas dramatiska uppträden i lust och nöd.

Sedan såg jag, i söder, Palmetto-staterna Carolina och Georgia, och här tjusades jag af naturlifvets yppighet, i former hittills främmande för mig. Jag ville kunna beskrifva för Er dessa röda floder, hvilkas stränder utgöras af skogar, dem ingen menniskohand vidrört, der ingen menniskoboning synes, skogar, som tyckas simma på vattnet, s. 621 och der hundratals trädarter omslingras af tusentals sköna, blommande rankväxter, — ett växtlifvets kaos, men fullt af skönhet, af öfverraskande grupperingar, der man skymtar alla de arkitektoniska former, hvilka vi beundra i tempel och i kyrkor af menniskohänder gjorda! Urskogen frambringar dem här i fantastisk lek, inspirerad af naturens morgondröm. Är icke naturen mensklig, eller full af det menskliga i ondt och godt, skönt och förfärligt ? Hon måste drömma menskligt. Urskogen framställer i kolossale gestalter, portiker och tempelhvalf, pyramider, grottor, sfinxer och drakar, blomsterkrönta pelare, glädjens altaren, triumfbågar, och djupa, stilla grafhvalf. Urskogen fremställer drömmen om menniskans verld. Och med hvilken rikedom, hvilken poesi! Jag såg här den tredje skapelsedagen, då vid Allfadrens „Varde“, jorden öppnade sitt modersköte och frambar växt-verlden i dess morgonprakt, profetisk, varm ännu af den nattliga synen.

Ni, min vördade vän, som har så mycket af poeten i Er natur, skall icke stöta Er på, att jag härvid såg mera genom den bibliska genesis’ öga än genom naturforskarens. Det förra ser i ett nu, hvad det sednare ser i en tidsföljd af momenter. Hvad de se är dock samma verklighet. Särskilt nöje hade jag af att bland urskogens växter igenkänna flera, hvilka jag såg såsom sällsynta exemplar, då jag med Er vandrade i den botaniska trädgården i Köpenhamn; deribland minnes jag isynnerhet tulipanträdet, samt solfjäderspalmen, eller „palmetten“, hvilka höra till de amerikanska, södra staternas inhemska växter.

Om lifvet i de norra staterna är ett stort epos, en lärodikt, så är det i de södra en romans af oändlig pittoresk skönhet, ja, fastän slafveriet och sandöknen ha sina s. 622 rum der. Till det romantiska lifvet i dessa stater höra negrerna med deras gåtfulla natur, deres sånger och religiösa fester; städerna, fulla af orangelundar och mångfaldiga, sköna, blommande trädarter, piazzas klädda af kaprifolium och rosor, som ingen vinter låter vissna, omsvingade af kolibris, och skyddande för den heta solen; sköna men bleka qvinnor, eldflugorna lysande i natten; furuskogarne, der azelier stå såsom ljusets englar mellan de mörka träden, der trastar och „hundratungade“ foglar sjunga; och i öfrigt mycket egendomligt, hvilket dessa staters egna naturprodukter, — bomulln, riset m. fl. och dessas odling åstadkomma, jernte den blandade befolkningen.

Men jag får icke upptaga Er tid och kanske Ert tålamod med mina ofullkomlige skildringar. Betrakta dessa såsom några korn-ax, plockade på ett omätligt åkerfält. När jag fullbordat min vandring, när jag kommer hem till Er, skall jag hafva med mig något mer. Innan dess skall jag ha besökt Unionens mest nordliga stater; de hvita bergen i NewHampshire och Indianerna i Minnesota, och den stora vestern, „den stora, underfulla vestern“, såsom vesterländningarne kalla den, der i den stora Missisippidalen, emellan Alleghanybergen och Klippbergen, säges vara utrymme fór mer än tvåhundra-femtio millioner menniskor att beqvämligen lefva, der det sköna amerikanska kornet växer i sådan ymnighet, att det säges derifrån kunna förse hela Unionen med dess behof deras, och der man först rätt lärer kunna fatta fenomenet af den amerikanska samhällsbildningen i dess största märkvärdighet, som man vanligen kallar „growth, Progress“. Hvaruti denna växt, denna framgång egentligen består, det lyster mig nu s. 623 att se, och derom hoppas jag framdeles få tala muntligen med Eder.

Om moder och syster tillåta det, dröjer jag på denna sida oceanen öfver en vinter till. Den stora gästfrihet och vänlighet, livarmed jag här i landet demotes, gör det mig lätt att här besöka fjerran skilda stater och ställen. Folket har ett ungdomsvarmt hjerta, hviket man måste erkänna med glädje, äfven om man sjelf är fór gammal eller för trög att rätt kunna emottaga allt, hvad det vill gilva.

Till detta ungdomslif hör folkets andligen mottagliga sinne. Amerika är ett gästfritt land icke blott för menniskor, utan för idéer. Och man ser det äfven på det värderande, som här skänkes många af Europas vetenskapliga och litterära namn. Och många frön till framtida utveckling väntar jag att se väckas här i landet genom en bliftande närmare bekantskap med flera af Skandinaviens tänkare och skalder. H. Martensens theologiska skrifter hoppas jag att snart få se öfversatte här. En gudalära, hvilken på en gång omfattar och helgar hela verldslifvet, och förvandlar hvarje naturgåfva till en nådegåfva, en sådan theologi finnes väl lefvande i aning och tro inom en del af folket, men lefver icke ännu inom kyrkan här.

Jag innesluter i Ert bref några rader till H. C. Andersen. Hans „Eventyr“ äro lästa och omtyckta här båda af stora och små, liksom hos oss.

„Kommer han icke hit?“ frågar man mig ofta. Jag svarar: „Det är for meget vand imellem !“ säger han. „Och för mycket eld i landet“, tillägger jag tyst. Andersen skulle löpa fara att förtäras deras, såsom en ny Semele. Men kunde han gå väl igenom både vatten-och eldprofvet, då torde han tacka Gud att få se det stora vesterlandet och dess folk.

s. 624 Låt mig fä vara innesluten i Er åtanka, i Er vänskap som Er innerligt tillgifna ocli tacksamma väninna

Fredrika Bremer.