Danmarks Breve

BREV TIL: Povl Frederik Barfod FRA: Zacharias Topelius (1882-02-08)

„Björkudden“8 Febr. 1882.

F. Barfod, Kjöbenhavn.

Käre, högt aktade Vän!

Änskönt De redan var skriftställare, när jag ännu satt på skolbänken vid min latinska grammatika, tör jag, efter den vänskap De bevisat mig, tilltala Dem så, som stode vi jemnsides i år och erfarenhet, — och här, om De vill, är min trofasta hand derpå!

Tandem! må De väl utropa efter en så lång tystnad. Jag har mottagit Deras kärkomna skrifvelser af den 10 Augusti 81 med ett stort, vackert porträtt och af d. 9 Jan. 82 med Deras lyckönskan till födelsedagen, men den dyrbara sändningen af Deras arbeten, daterad 14 Jan., mottog jag först den 2 Februari. Paketet har denna årstid gått genom många händer, och se der orsaken hvarför jag velat invänta detta, för att sända min tack!

Under de få dagarne sedan ankomsten har jag blott hunnit egna en flyktig blick åt dessa resultater af ett helt långt lifs forskningar och kärlek till fosterlandet, kärlek till Gud och men-niskor. Men jag har redan läst nog, för att vida bättre, än härtills varit möjligt under våra bristfälliga literära förbindelser, uppskatta Deras verksamhet som skriftställare; jag har redan med glädje funnit, att jag ännu har mycket att lära af Dem i den historiska framställningen för folket. Vi läsa här gemensamt i familjekretsen goda arbeten under de långa vinterqvällarne; men ljusets årstid är min egentliga studietid både för naturen och boken, och först då hoppas jag, på vår öppna veranda mot sjön, få tillbringa mången skön eftermiddag vid ett noggrannare ge- s. 21 nomforskande af Deras historiska verk. Såsom Deras Fortællinger vägledt mig till Boken om vårt Land, så skall äfven Deras Mindre Lærebog i Danmarks historia, jemte Deras bearbetning af Nissen, vara för mig en vägledare för ett arbete, som nu närmast ligger mig om hjertat, nemligen en lärobok (icke läsebok) för folk- och elementarskolor i Finlands historia. Icke mindre än 6 sådana ha utgifvits, mest af pedagoger, under de senaste 20 åren. Men ehuru jag ej betviflar, att de i andra af-seenden äga förtjenster, som göra ett nytt försök vågadt, saknar jag i dem alla först den kristliga lifsåskådningen, hvilken, på samma gång den gifver fakta deras rätt, söker deras grund djupare, än i tidernas tillfälliga vexlingar; dernäst koncentreringen kring kulturhistoriska hufvudpunkter, med uteslutande af minst hälften sådana namn och årtal, som endast belasta minnet med utanlexor, bestämda att glömmas, och slutligen det lefvande lif i det förgångna, förutan hvilket historien förblifver ett själlöst register, utan förmåga att värma, förädla och, der så behöfves, varna. Våra pedagoger utgå från den grundsatsen, att läroboken skall vara ett underlag för minnet och läraren skall ingjuta lif i dess döda bokstaf. Godt; men huru många lärare äga sjelfva nog förmåga och nog lefvande insigt dertill? Lyckas det, så medgifver jag, att äfven minneslexan har sitt värde som historiens skelett; men lyckas det icke, — visar oss erfarenheten, att äfven utmärkte lärare småningom tröttna och öfverlemna historiens uppfostrande kall åt boken, — hvad återstår?

Få vi lefva, skall jag sända Dem mitt försök och begära Deras omdöme. De kunna emellertid häraf se med hvilket intresse jag skall följa Deras spår som föregångare. Jag tilllägger, att skilnaden i behandlingen af Danmarks och Finlands historia måste vara väsentlig. Danmark har en sjelfständig, gammal och betydande politisk historia, medan Finland måste söka hufvudinnehållet af sin historia på kulturens område, i folkanden, uppfostran och utveckling, i sammanvexandet af ett folk, som icke blifver historiskt förrän 1323 och icke sjelfmedvetet förrän efter 1809. Vi komma härmed, som De märka, in på fenno-maniens beryktade område; men var lugn för mig, jag är ingen partiman, jag skall göra den skandinaviska skolan och den historiska solidariteten med brödrafolken full rättvisa.

s. 22 Käre Barfod, De har tagit mig med storm från den stund De sprang af droskan och slog mig på axeln, och det var icke något storverk, att taga vänskap med vänskap; men det, som mest gläder mig, är att vi stå på samma lifsgrund. Jag har icke många förtrogna vänner qvar, ett par konstnärer, ett par skriftställare och några bland dem, som söka och tjena Guds rike på jorden. De förre kunna icke rätt förlikas med de senare och de senare ej med de förre. Gif mig den vissheten, gif mig föredömet, att dessa båda områden i deras sanning kunna sammanflyta i en omfattande kärlek till Gud och menniskor, och jag skall af allt mitt hjerta tacka Dem derför!

Det, som också innerligt gladt mig i Deres bref, är att se Dem på gamla dagar lycklig bland barn och barnabarn, rik på tillgifvenhet, rik på erfarenhet, på förnöjsamhet med hvad Gud beskärt och på landsmäns aktning. Gud välsigne Dem. Helsa Deras kära!

Skänk mig stundom ett bref. Berätta mig något om tidens strömningar i det gamla Danmark; jag skall berätta våra. Tack för allt! Och välkommen, om Gud vill, åter till Finland och

Z. Topelius.

Min hustru och mina döttrar bedja om sin vördnadsfulla helsning och vore glada att få se Dem här.