Danmarks Breve

BREV TIL: Povl Frederik Barfod FRA: Zacharias Topelius (1882-08-05)

Björkudden5 Aug. 1882.

Käre och högt aktade Vän!

Ja, De må tillåta mig att taga fasta på Deras vänskap, den gläder och hedrar mig, den går som en varm sommarluft genom Deras bref, såsom jag erfor den redan vid vårt korta möte. Visst hade jag skäl att uppskjuta dessa rader, ty jag har ännu s. 28 ej hunnit genomläsa Deras skrifter så, som jag önskat och ämnar göra; men det som kan göras i dag, må icke uppskjutas till morgondagen, och så tackar jag dem nu med några hastiga ord för Deras mycket kärkomna och vänliga bref af d. 27 juli. Jag tackar Dem särskildt för allt hvad de meddelat mig om Dem sjelf, — sjukdom och helsa, tankar och åsigter. Vi, som något befattat oss med historie, äro vane att betrakta massorna och det hela, men just derför uppfatta vi bättre personligheten, vi se bättre det lefvande lifvet pulsera i allt; och så må De icke undra, om jag tycker mig bättre förstå det nu lefvande Danmark, sedan jag lärt känna Dem och sedan De gifvit mig en liten öfverblick af de danska förhållanden, sedde från spetsen af ett torn. Jag önskar till Gud, att Danmark må äga mången sådan historiker, som De, hvilka icke se så långt tillbaka, att de blifvit främlingar i sitt eget tidehvarf, utan fastmera hafva nog klar blick att bedöma det nuvarande på grund af historiens erfarenhet. Det är dock Deras bästa förtjenst, käre Barfod, att De är alltigenom en folkelig man och att det nu lefvande, såsom det afdöda Danmarks hjerta klappar i Dem. Den runeskriften hoppas jag, att landsmän engång skola rista på Deras bautasten.

Nu vill jag dock berätta Dem, att jag mycket uppmärksamt studerar Deras och Nissens danska historia, dels för dess egen skull och dels som modell. De vet bäst huru vanskeligt det är att i en historia för folket förena de tre synpunkterna af lättfattlighet, lefvande åskådlighet och riktigt afpassadt urval. I allt detta har jag åtskilligt att lära af Dem, och jag tror, att icke mången har lyckats, som De, att på 208 sidor gifva sitt folks ungdom så mycket och så lifskraftigt innehåll för tanke och hjerta. Detta är just hvad våra finske författare icke lyckats förena. Nog ha de velat gifva mycket, men på det sätt, att de sammanhopa ett skelett af namn och årtal, i hvilket de hoppas, att läraren skall inblåsa lif. Godt. Jag medgifver, att det stundom kan lyckas, men hvar taga i alla skolor så sällsynta lärare? Och utan en sådan blir allt en död lexa. Jag har redan sagt Dem min åsigt om urvalet af knutpunkterna i ett folks lif, när man utstryker hela bråten af oväsendtliga data. Nu vill jag tillägga, att Deras Danmarks historia just i det rätta urvalet före- s. 29 kommer mig nära nog som ett mönsterarbete. Jag säger nära nog, ty jag saknar en utgångspunkt, som De visst icke förbisett, — tvärtom, De har gifvit Deras läsare mer deraf, än någon annan, — men som jag dock önskat behandlad från flera sidor. Jag menar urtiden, inledningen, der De sagt så mycket lärorikt om folket och illustrerat det med anslående bilder, men der De icke funnit utrymme för landet, för den naturgrund, ur hvilken folket uppvuxit och som så mäktigt bidragit att dana dess egendomliga skaplynne. Det är denna naturgrund jag velat, i nära samband med folket, framvisa i Boken om vårt land *) , och jag tror att tanken är riktig, om ock utförandet lemnar mycket öfrigt att önska.

Nu kan visst sägas, att denna förstudie till historien bör folket läsa i sitt lands geografi; och jag hyser mycken aktning för Erslevs41) synpunkter derutinnan, likasom bland Svenskarne Agardh42) framhållit desamma. Men med allt detta kommer historien utan landet, i min tanke, att stå i luften. När jag läser om kjökkenmöddingarnes folk, måste jag känna hafvet och bokskogen, och när jag läser om Kjöbenhavns belägringar, måste jag känna Kjöbenhavn. Om vi nu ock måste hänvisa detaljerna till geografin, så synes mig det vara påkalladt, att i en historisk lärobok angifva det grundväsentliga af naturens inverkan på folket, förutan hvilken vi väl få plantan, men icke den jord, ur hvilken hon vuxit upp. Huru nu detta skall inpassas i en historisk lärobok, utan att inkräkta på hufvudämnet, är för närvarande mitt problem. Att inrymma naturgrunden på några få blad i början, vore väl det enklaste och lättaste, men det är icke nog; samma fråga kommer beständigt tillbaka. Jag gör ett försök, och få vi lefva, skall det vara mig kärt att få en kritik af Deras erfarna hand. Så snart får jag dock icke boken ur händerna; man förhastar sig icke i kamp med sex medtäflare. Dessutom är min förläggare Bonnier43) en svår björn för mig och infordrar enträget äldre förhastade löften åt annat håll.

s. 30 Jag förstår en gammal folkevän, som sörjer öfver att den frihet, för hvilken han kämpat i hela sitt lif, hotar att blifva en partifrihet. Republiken kan lyckas der man antingen icke besväras af en historisk tradition eller ock bygger allt från början, men i de gamla monarkierna fruktar jag att den aldrig blir annat än ett partikrig, och för Danmark, såsom för Sverige, är väl dock den konstitutionella monarkin den, som inrymmer den största verkliga friheten. Norge må experimentera, framgången är oviss, och minst är en poet44) den, som kan ställa sin stat på praktiska grundvalar.

Här i Finland afslöts vår landtdag i juni efter debatter om skolfrågor och jernvägar, mindre trätosam, än man befarat. Vårt s. k. nationalparti, fennomanerne, ha fått sin chef in i styrelsen (Yrjö Koskinen45), hvilket torde verka lugnande på ultras, men också vidga den redan befintliga klyftan mellan dem och de moderate. Af svekomanerne har en del handlöst kastat sig i armarne på Sverige, der man torde möta dem temligen kallt, medan en annan del åtnöjer sig med defensiven, berättigad nog, om dermed skulle förenas någon insigt i en ny tids och ett nytt folks rättmätiga fordringar. Vi befinna oss fortfarande i en jäsande öfvergångsperiod mellan traditionen och den nyvaknade, i flera hänseenden ännu yrvakna folkandan.

Jag hinner ej denna gång skrifva om våra literära förhållanden till tack för Deras intressanta meddelanden om Danmarks. Vill De, tid efter annan, skänka mig några rader äfven derom, skall det vara mig kärt. Till Deras goda Maka och Deras Son samt de små, som möjligen känna något om mig, ville De framföra min hjertliga helsning.

Gud skydde Dem nu och alltid.

Deras tillgifne
Z. Topelius.

P. S. Mina två yngre döttrar, Toini och Eva46), äro för närvarande i Kjöbenhavn för att anlita Doktor Bremer47) för Toinis öron. Om möjligt, skola de sjelfva framföra en helsning från mig. Deras bostad är Hovedvagtsgade 2, fröken Uttenreiter.

s. 31 Min hustru sänder Dem sin aktningsfulla helsning. Sex barnabarn leka kring oss i gröngräset.

Victor Heikel njuter friheten på sin villa i Borgå skärgård.