Danmarks Breve

BREV TIL: Povl Frederik Barfod FRA: Zacharias Topelius (1883-05-08)

F. B.
Björkudden8 Maj 1883.

Käre Barfod!

De skal have tak for Deres hjertevenlige breve af d. 28 Mars og 27 April. Den gang vil den gamle finske haand ej länge töve at til gengiæld trykke den gamle danske.

Det behöfs inga långt beräknade ord för att slå an, när de komma i rätta stunden. En gång satt jag ensam vid mitt skrifbord under en af dessa tysta inre strider, som De väl känner, när en man kämpar sig till en öfvertygelse. Jag var orolig och tveksam; den ena böljan i min själ uppreste sig mot den andra. Då lekte på golfvet min lille pilt72), — han, som Gud sedan tog hem till sig. Han hade en bilderbok med Frälsarens bild, ville bedja mig att förklara boken och sade: „Kom till Jesus!“ Något annat menade icke barnet, men för mig blefvo dessa ord en ljusstråle i mörka natten. Jag bad och blef lugn.

Så är det med oss alla, stora och små barn. Hvarje ord är ett frö i vinden. Vet De väl, käre gamle vän, hvar alla de ord, som De strött ut för Danmarks vindar, ha fattat rot? Och hvem kan säga Dem, huru långt vinden har fört dessa ord utom Danmarks gränser? Det är detta, som numera nästan ingifvit mig fruktan, hvarje gång jag skrifver för trycket. I unga år tager man sådant lätt, och dock skola vi en gång göra räkenskap för alla, alla våra ord. Till en vän må man väl skrifva utan fruktan. Och om jag sist skref till Dem det som många andra ha tänkt eller sagt bättre än jag om Danmarks nuvarande ställning, sedd i fågelperspektiv, så var det ju en skickelse, att dessa obetydliga ord vexte med situationen. Gör med dem hvad De vill!

Nu ha tingen åter skilts utan sämja och utan frukt. Jag undrar mindre, att Norige äfventyrar en inrikes fejd om makten, eller att Sverige, mätt af välfärd, drömmer om evig fred. Det som förvånar mig, det är icke att man efter 70 års hvila kifvas om taburetter eller tager en middagslur efter måltiden; det är, att man med ännu blödande sår inom mindre än 20 år hunnit glömma farorna, träta om styrmän och låta sitt land drifva utan s. 47 roder för vindarna. Det är åter Magdeburgs borgare, som inbespara sina soldaters sold, medan Tilly73) står framför portarna74).

De danska qvinnor, som — icke nu för första gången, — rest sig för fosterlandets försvar, förtjena en plats i Danmarks historia af nästa århundrades Frederik Barfod. Det är sant, att jag känner också danska qvinnor, som icke rest sig för denna sak — och en af mina döttrar korresponderar med fru Berg75), folketingsledarens intelligenta hustru, — men jag hoppas till Gud, att Deras danske fruer och jomfruer till sist få makten uti ett annat slags folketing. Och så länge är Danmarks sak icke förlorad. Qvinnans makt består i att kunna öfverlemna sig helt, medan vi väga skälen för och emot. I dessa dagar har jag sett ett nästan komiskt bevis på fruers och jomfruers sätt att afhugga gordiska knutar. I Helsingfors har man i många år tvistat om bästa sättet att afskaffa barns tiggeri på gatorna; man har anlitat polisen, man har omorganiserat fattigvården, man har skrifvit i tidningarna, och allt ha barnen fortfarit att tigga. Då inrättade några fruntimmer på egen bekostnad ett arbetshem för barn, och detta var intet nytt, men det nya var, att tiggarebarnen gerna kommo till arbetshemmet. De måste arbeta, men de fingo god mat, ordentliga kläder, vänligt bemötande, små uppmuntringar, — och med ens såg man icke mer något barn tigga på gatorna. Ja, sade herrarne, det hade vi också kunnat göra! Godt. Men hvarför gjorde de icke?

De frågar mig om Råbergh (icke Rågberg). Herman Råbergh är professor i kyrkohistorien vid vårt universitet, en man om 44 år, som förenar de annars icke ofta förenade egenskaperna af en grundlig lärdom och kristelig tro. Han har i 6 år nästan ensam redigerat vår enda tidskrift för finska kyrkan, men nödgats sluta dermed af brist på medarbetare, och kämpar en god kamp för den eviga sanningen gentemot tidens otro. De förstår då godt, hvarför han hissat dannebrogen. Är för öfrigt ett bevis på att kristendomen kan väl stå tillsammans med ett frimodigt, hurtigt och i god mening gladt sinnelag; han seglar, han fiskar om somrarna och planterar sköna fruktträd på sin lilla ö, Bockholmen. Gift med en kusin76) till mig, hvars syster77) varit med om att stifta barnens arbetshem.

I vårt land har intet af större vigt tilldragit sig, sedan jag s. 48 sist skref till Dem. Vi sända, som andra, våra deputationer tili kröningen78), och Gud hjelpe vår Alexander och Deras Dagmar79) väl öfver denna utmaning af nihilisterne! Uh, — det är förskräckligt att se ett stort rike så undermineradt, icke af dynamiten, ty den är en viljelös naturkraft, men af seklernas röta! Rök! Rök! skrifver Turgenieff80).

På vår ensliga udde intågar våren med öppen sjö, starar och majblomster. Min hustru har sedan sju år tåligt burit ett svårt nervlidande, mot hvilket inga resor och intet läkemedel visat sig verksamt. Döttrarna äro friska, jag är så lycklig att ännu föga känna årens börda. Min finska historia ligger mig på hjertat mer än den bibliska, der så mången annan arbetat förut och kanske lyckats bättre, än jag. Det är blott på enträgna uppmaningar jag lofvat ett försök, emedan den nu i Finland begagnade läroboken anses olämplig. Jag har gjort början, men ännu ej fått klart, om jag bör fullfölja till slutet.

Jag tackar Dem för Deras upplysningar om Erslev och Grundtvigs folkeviser. Det är nog en bekantskap att göra; men Barfods verk på min hylla vilja nog upptaga en god del af min sommarledighet. Låt mig veta, hvarpå De nu arbetar! Det gläder mig, att Herren förunnar Dem kraft, och så länge må vi ju arbeta i det kall, hvartill Han utvalt oss, sina ringa tjenare.

Och nu till sist min hustrus och mina döttrars vänliga helsning, hvari jag förenar en annan till Deras goda maka!

Alltid Deras tillgifne
Z. Topelius.

Min helsning äfven till Doktor Barfod! Deras bref till intendenten B. O. Schauman har jag genast afsändt.

Deras unge vän Victor Heikel är frisk, bygger hus och uppfostrar förträfflige gymnaster.