Danmarks Breve

BREV TIL: Povl Frederik Barfod FRA: Zacharias Topelius (1886-06-19)

F. B.
Björkudden19 Juni 1886.

Käre Vän!

Det är längesedan jag tryckt Deras trofasta hand. Vinter och vår ha förgått, vårt hår har blifvit gråare, ärr har vuxit öfver blödande sår, men ännu sänder oss vår Gud en blomstrande sommar, barnaglädje och aftonfrid. Det är så ljufligt nu under blommande rönn och syren, ingen natt, ingen sorg. — — — Lofva Herren, min själ! ja, De känner den 103:de psalmen.

Har jag ej skrifvit till Dem, sedan jag fick Deras kära, goda, tröstande bref af den 25 November? Nej. Och likväl var mitt hjerta fullt af tacksamhet. De förstod mig som få andra, derför at vi stå på samma lifsgrund och derför att De af egen erfarenhet vet hvilken gåfva Gud gifvit en man, när han gifvit honom en god maka. Det finns ingen bättre gåfva för detta lifvet, allenast en enda, när Gud gifver sig sjelf åt oss till vårt fäste på detta rullande klot. Tack för trösten! Så skall det vara. Det finns ingen evig skilsmessa för dem, hvilkas fäste och mål är öfver vexlingens verld. Förgås, hvad är det? „Detta är segern, som öfvervinner verlden, vår tro“.

Min hustru var en af de ödmjuka, de sjelfförsakande, som aldrig tänka på sig, alltid på andras lycka. Hon var mitt lifs goda engel och gick som ett godt Guds barn till de eviga fridsboningarna. Guds ris har för henne och mig alltid varit omlindadt med bomull. Tre kära döttrar och 8 blomstrande barnabarn äro qvar att hugna och glädja gamle far. Så mycken oförtjent kärlek, min Gud, och jag skulle knota!

Käre Barfod, jag hoppas, att De fått behålla Deras kära vid helsan. Jag har stundom läst Deras namn i berättelserna om Danmarks inre spörsmål för dagen, och jag visste förut, att för Dem står fäderneslandet öfver alla partier. Men det har gladt mig att se Dem i verksamhet, att se Dem inlägga ett lugnt ord i dagens hetsiga frågor, och jag sluter deraf, att De fått behålla kroppens kraft och själens spänstighet. Detta är och en god Guds gåfva, Honom till ära.

Hvad mig angår, har jag i sju månader legat slagen till s. 72 marken såsom ett rågfält efter en hagelskur, — icke sjuk, icke frisk, icke sorgsen och icke glad, endast tom, som man är, när man förlorat tron på framtiden och tron på sig sjelf. Jag har försökt arbeta, läsa, skrifva; det går, men å contre cæur. Vill Gud ännu låta denna förtorkade grenen grönska, så sänder han väl en frisk vind att upprätta det lutande rågaxet. Mina döttrar vilja skicka mig ut på resor — eder doktor Jürgensen131) tillstyrker Schweitz eller Schwartzwald. Men här är så vackert hemma, 15 af mina unga fruktträn ha blommat första gången, och intet paradis i södern har något jemförligt med våra dagklara sommarnätter.

Kommer jag til Kjöbe[n]havn i slutet af juli, så söker jag upp Dem Frederiksberg, Alléegade 4. Eller tänker De på en resa hitåt norden?

Det vore så mycket att säga om både edra och våra tidsförhållanden. Gerna ville jag åter höra Danmarks röst tala med Deras tunga. Men nu slutar jag med kärlig helsning till Deras hustru och barn. Gud skydde eder alla!

Z. T.

Syrenerna på mitt bord dofta alldeles så, som när jag var 10 år gammal. Och barnabarnen i gröna gräset göra om alla de kullerbyttor, som jag gjorde förr. Intet förgås, allt lefver.