Danmarks Breve

BREV TIL: Povl Frederik Barfod FRA: Zacharias Topelius (1886-11-07)

F. B.
Björkudden7 Nov. 1886.

Käre Vän!

Ändtligen sänder jag Dem min helsning och min tack. Det är så mycket försummadt, när man kommer hem från en resa; det upptager tid och tankar. Men minnet af Dem, käre Barfod, kommer stadigt igen. Jag kan icke tänka på Danmark, utan att minnas allas eder vänskap, från gamle far och mor ända till yngsta barnabarn. Det kändes så godt att vara i eder familjekrets. När doktor Barfod läste bordsbönen och när jag s. 78 fick hålla liten Hulda139) på mitt knä, då var jag hemma i Danmark. Det var gammaldags enkelhet och tro, som jag bäst förstår. I den moderna salongen är jag alltid en främling; Gud vare tack, att Danmark ännu har ett familjelif. Jag hade velat blifva närmare bekant med Deras son, doktorn, och med Deras svärson, Lacour. Det var något flärdlöst ädelt hos dem, och det vann min aktning. Jag fick ju ej se Deras dotter, fru Lacour. Måtte hon nu vara frisk, och likaså Deras kära, trogna maka. Minnet af denna dag hos eder och af Frederik Barfods, häfdatecknarens, varma ord till Finland och till mig tillhör de hågkomster, som icke förgätas. Tack för det!

Ja, jag har icke glömt, att vi skulle säga Du till hvarandra. Men det danska De faller sig så lätt och nästan lika förtroget. Låt gå för båda, allt hur det flyter ur pennan!

Vi skulle ju se Elverhöj140) i Kongl. Theatret och dröjde derför två dagar öfver tiden i Kjöbenhavn. När den dagen kom, gafs en af Bournonvilles 141) balletter, som jag icke förstår att uppskatta. Och när vi sedan kommo till Malmö, hade kurirtågen till Stockholm upphört d. 1 oktober. Vi tillbragte Mikaelidagen hos gamle vännen Wetterbergh och hans förträffliga Hedda. Han är bruten af åren, och hypokondrist har han länge varit. Men det var mig kärt att än en gång i lifvet återse honom, likasom att återse F. Barfod. Vi äro ju alla gamla och morgondagen oviss. Snart skola vi endast stå qvar i vårt lands litteraturhistoria, och Gud allena vet, hvilka frön, af dem vi utsått, skola en dag bära frukt. Wetterbergh ämnar ännu utgifva samlade arbeten, likasom Barfod och Topelius, och det är rätt så, vi måste alla verka, medan vår dag är, med den rest af kraft som Gud vill förunna oss.

För Stockholm hade Eva och jag endast två dagar öfriga, och de tillbragtes mest med judar. Jag har många vänner i Stockholm, men fruktade för mycken vänskap och gick ombord på en finsk ångbåt d. 5 Okt. om qvällen. Båtens propell råkade i olag i Åbo; derifrån gingo vi med bantåg till närmaste station här och anlände d. 8 Oktober välbehållna till Björkudden. Resan har bekommit mig och min dotter väl.

Det är höst i Finland, ännu mörkare än i Danmark, men till dato ingen snö eller is och + 70 vid middagstiden. Snön s. 79 är alltid välkommen i detta thusmörker; den upplyser vår långa, mörka natt och gör de våta vägarna angenämt farbara.

Tre veckor efter min hemkomst fick jag vara med om en resa, på hvilken jag önskar, att Du, käre Barfod, hade suttit vid min sida. Du skulle ha haft glädje af Finlands framsteg såsom jag skulle glädja mig åt Danmarks — en bro öfver Bälten — eller en stark befästning kring Kjöbenhavn. Vår nordligaste jernväg, den nordligaste på jordens yta, hade nyss blifvit färdig och invigdes den 29 Oktober. Vi reste den 27:de från Helsingfors, ett långt bantåg med 300 inbjudna gäster, senatorer, tjenstemän, ingeniörer, professorer och representanter från alla kommuner vid banans sträckning, upp till Uleåborg, 720 kilometer, litet öfver 70 svenska mil på 27 timmar. Äfven 30 fruntimmer voro med. Och vi reste så beqvämt som man kan resa i våra dagar äfven om natten, väl förplägade på statens bekostnad, utan bekymmer för någon utgift. Öfverallt långs vägen, i synnerhet der den nya banan började, stodo folkskaror i högtidsdrägter, jublande öfver det ovana, glada festtåget samt vid mörkrets inbrott illuminerande vid alla stationer *) , än med sång, än med hurrarop. Lägg härtill, att den nya banan gick genom min födelsebygd upp till Uleåborg, der jag tillbragt min skoltid och som jag icke sett sedan 39 år, — genom glömda, för mången alldeles okända ensliga nejder uti vår högsta nord!

Och så mottogos vi festligt i Uleåborg, mina fäders stad, och inqvarterades hos gamla och nya vänner med gammaldags gästfrihet. Den 29 Okt. förklarades jernvägen öppnad för trafik. Detta skedde på den nya jernbron öfver Uleå elf, den längsta bro i Finland, Sverige, Norige och Danmark, och skedde i klart solsken under många tusendes glädjerop. Det var ett stort, gripande ögonblick, när den nya tidens mäktiga civilisationsmedel banat sig väg så nära polcirkeln. Våra höga tjenstemän glömde att prisa Gud, men detta folk, som stod rundtomkring, glömde det icke. Det var en tyst andakt före och efter talet, folksången och hurraropen. Folkmassorna iakttogo den värdigaste hållning: intet oskick och ingen drucken sågs under denna storartade fest.

s. 80 Sedan gaf staden Uleåborg middag, fyrverkeri och bal i ett nytt ståtligt stadshus. Våra sydfinnar kunde ej nog förvåna sig öfver att Europa fanns äfven här.

Och så reste vi d. 30 Okt. åter tillbaka de 70 milen genom vårt vidsträckta land och voro den 31:sta vid middagstiden lika beqvämt tillbaka i Helsingfors. Det var den gladaste resa jag upplefvat på äldre dagar. Om jag haft dig med, käre Barfod, skulle jag presenterat Finland för dig, väl i höstdrägt, men arbetande för sin framtid. Danmark, Sverige, Norige kunna visa tillbaka på sin historia. Vi, som lefvat i 1000 år incognito, kunna endast peka på kulturens sekularbete invid gränsen af den eviga snön och säga, förtröstande på Guds makt i de svaga: äfven vi skola lefva!

Här står för närvarande en annan stor brännande reformfråga på dagordningen. Vi vilja icke längre, att bränvinet skall förfäa vårt folk. Sedan en ständerlag numera öfverlemnat åt hvarje kommun att besluta om och på hvad sätt spritdrycker skola få säljas inom kommunen, sammanträda nu, under stark agitation för nykterheten, folkförsamlingar öfverallt för att diskutera frågan *) . Några kommuner ha redan beslutit förbjuda all försäljning af spritdrycker. Andra anse detta för radikalt och ledande till lönnkrögeri, hvarföre de tillåta försäljning, men öfverallt inskränkt och strängt begränsad. Gud gifve härtill sin välsignelse, ty det gäller en lifsfråga för folkets väl. Min svärson142) och äldsta dotter äro brinnande af nit för den absoluta nykterheten; jag anser inskränkningen, måttligheten klokare, men enhvar må följa sin öfvertygelse.

Och nu, käre Barfod, trycker jag din och din goda makas hand med ännu ett hjertligt tack för senast! Framför samma helsning till din son, din svärson och deras familjer! Glöm icke mina unga vänner Gudrun, Emilie och Hulda samt gossarne143)! Gud förläne eder alla helsa och frid i inbördes kärlek; önskar eder tillgifne, tacksamme

Z. Topelius.

s. 81 Mina båda hemmavarande döttrar sända sin vördnadsfulla helsning — och Eva dertill en tack för den vänskap De alla bevisat henne.