Danmarks Breve

BREV TIL: Povl Frederik Barfod FRA: Zacharias Topelius (1888-05-21)

F. Barfod.
Björkudden21 Maj 1888.

Gamle gode Vän!

Jag mottog ganska riktigt och med tack i mitt hjerta ditt kärkomna bref af d. 8 Januari på min 70:de födelsedag. Det hade ganska visst blifvit besvaradt förr, om icke en liten hake kommit emellan. Jag ville ju sända mitt kort åt lilla Hulda och hade inga sådana qvar — beställde af fotografen, men var icke nöjd med de nya korten — var fåfäng nog att finna de nya korten för gamla — och så gingo månader tysta förbi. Jag sänder nu i medföljande korsband åt Hulda ett kort, som är några år äldre i tiden och yngre i ansigtet — det kära barnet må minnas mig så. Säg henne, att när hon sof i min famn, var hon mitt barn och jag håller af henne som min egen lilla flicka. Jag skall säga dig, gamle farfar, att det är en stor ära för oss, när ett barn, som vi se första gången, somnar på vårt knä. Det är ett oskrymtadt förtroende, och det går oss till hjertat, det är så sällan vi möta ett sådant hos andra än barnen. Jag bevarar ännu ett hjertegodt intryck från din sons hem och alla de dina der. Du har rätt: när Gud vill gifva sin bästa jordiska gåfva, så gifver han oss kärleken i ett godt hem.

Vid våra år borde man ej länge uppskjuta att betala tacksamhetsskulder. H. C. Andersen171) hade sändt mig sina Eventyr med några varmt vänskapliga ord, och jag ville tacka honom, men det dröjde, och så kom underrättelsen, att han gått bort ur tiden. Och så blef mit dröjsmål en törntagg i samvetet.

Käre Barfod, jag hoppas till Gud, att du är vid helsan och får fullända din Danmarks historia från 1536 till 1670. Detta är en länk i den mission, till hvilken du blifvit kallad, och när du börjat ditt arbete i Hans namn, som råder öfver lifvet och döden, skall han äfven gifva dig kraften och tiden att afsluta det. Den skatt af erfarenhet i detaljen, som en gammal häfdatecknare samlat i många år, kan aldrig fullt ersättas af en yngre, hvilken får göra arbetet om från början. Icke nog, att en yngre finner historiens trådar trassliga, der den erfarne gamle redan utredt dem klara; han måste ännu lefva sig in i s. 101 de personligheter han framställer, — dem, hvilka den gamle forskaren redan har utransakat till hjertegrunden. — Menniskan står så ofta bortskymd bakom sina för häfden synliga handlingar, och dock blir utan henne historien aldrig fullt sann. — Jag har nu arbetat mig in i Sveriges Kristina, som förblifvit en gåta. Det är icke historia, det är hvad de unge målarne kalla „ett studiehufvud“ — men der börjar dock gåtan att klarna.

Jag beundrar en man, som vid din ålder kan arbeta 11 timmar på dygnet. Detta är ock en Guds gåfva. Så regelbundet har jag aldrig lefvat. Som yngre arbetade också jag inpå nätterna; nu går det ej mer, jag kan ej arbeta vid eldsljus, har derför den mörka årstiden knappt mer än 5 timmars arbetstid, den ljusare årstiden 7 à 8. Resten af dagen är jag ute eller låter mina döttrar läsa högt. Detta är följden af att i unga år anstränga ögon, som dock varit starkt byggda af Mästaren.

Jag gick till den 14 Januari så frimodig som en skolepilt. Jag tänkte: Gud har sparat en qvarlefva af de ideala makternas förkämpar under förgångna decennier; de må säga hvad de vilja, det gäller hela min tid och icke mig. Men när jag kände mig stå inför hela mitt land, en stor del af Sverige, stycken af Danmark, stycken af Norge och inför Finlands mödrar, som sände mig adresser och blommor, då kände jag mig så ringa, som aldrig förr; då tänkte jag: min Gud, behöfs det så litet för att bäras på armarna af ett folk! Motsägelsen mellan verket och priset, mellan folket och arbetaren — en bland så många — var för stor. Jag kände mig under en förkrossande tyngd, intill dess jag dagen derpå, i kyrkan, reducerades åter till mitt rätta mått, en fattig syndare inför min Gud. Se, der är vår ära, Barfod! Allt annat är dagens vind. Men kärleken må vi ju taga tacksamt emot; — den tynger icke, den upprättar i lifvets kamp vårt sjunkande mod.

För resten, hvad mig angår, kan jag af Guds nåd på mig tillämpa Taciti uttryck172) om finname; „rem difficillimam adsecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset“. Jag har fått så mycket, att för mig återstår intet jordiskt mera att bedja om; jag beder blott om Guds rike i oss och i verlden.

Den synliga kyrkan, statskyrkan kämpar nu hos oss en hård kamp, snart för lifvet, ehuru den har folkets stora flertal s. 102 bestämdt för sig. Alla dess fogningar knaka. Må den utgå reformerad ur striden. Dissenterlagsförslaget framgick ur en kompromiss; adel och borgare sade: mer liberalt! Prester och bönder svarade: nej, mera konservativt! Lagen hänger nu på en fin tråd: utskottet föreslår att godkänna regeringens kompromissförslag, och kanske blir det godkändt. I alla händelser innebär det de grundvilkor du uppställer för trosfriheten: full samvetsfrihet, men de, som utgå ur statskyrkan, böra bilda egna församlingar, som icke strida mot lag och sed. — Här har uppstått en längre syftande förening för religionsfrihet, hvilken yrkar på lika rätt för atheismen, judendomen, muhamedanismen, buddhismen. Dess stadgar ha icke vunnit styrelsens sanktion.

Märkeligt är det öppna utrotningskrig, som nu föres i Sverige (kanske också i Danmark) mot kristendomen. Det är sorgligt; men hellre detta, än den smygande, hycklande otron.

Vår nya strafflag är antagen af ständerna, men der är en hake. Lagförslaget stadgar för uppsåteligt mord „dödsstraff eller lifstids tukthus“. Adel och borgare svara: endast tukthus. Prester och borgare säga: dödsstraff eller tukthus. Om två stånd votera för, två emot, förfaller den nya lagen och den gamla står qvar med endast dödsstraff. Nästa vecka, då landt-dagen afslutas, får man bevitna utgången. Äfven de fleste, som voterat mot dödsstraffet, ha nödgats godkänna det af politiska skäl för attentat mot kejsaren eller hans familj.

Presterne äro de mest reaktionäre vid denna landtdag. De ha bl. a. afslagit diktaregagen och qvinnans fria tillträde till universitetet. Bönderne godkände båda dessa förslag. Det senare gick igenom.

Björnstjerne Björnson173) med fru har varit i Helsingfors och blifvit mycket firad på några håll, men klandrad af andra för hans ställning till kristendomen. Han har talat här för likställighet mellan man och qvinna i fordran på sedligt lif, och detta har gjort, att äfven jag gått med i hyllningen. En skalds bästa verk, det är skalden sjelf; — „ett styckes förtjenst är dess mening“, säger Thorild174); — resten må räknas till mensklig svaghet och glömmas.

Tack för allt, som du meddelar mig om Danmark och om dig sjelf! Kjöbenhavn är nu midtupp i den stora udstillingen. s. 103 Mina döttrar ville gerna till Kjöbenhavn; jag är icke så nysgirig, — jag flyr hellre från stora folksamlingar. Det är rörande vänligt, att du ännu tänker på en resa till Finland. Vi hade så litet att bjuda dig sist. — Min dotter Eva helsar och tackar kärligen för de två vackra visorna, som hon riktigt emottagit. Det är mitt fel, att hennes tack kommer så sent. Jag är ock förlägen, att jag ej förr tackat Doktor Barfod för de dikter han sände mig. Säg honom, att de äro för mig ett kärt minne af honom och Danmark. Der är i dem just det, som jag ställer högst i lifvet: Gud och fädernes land. Framför min aktningsfulla och kärliga helsning till fru Barfod och hela din familj, äfven kapten Latour och hans maka. Gud välsigne dig och eder alla!

Vänligt och trofast
Z. T.

Också vi följa med aktning och deltagande kejsar Frederik III:s175) öde, önskande att Gud må bevara honom för Europas fred. Alexander III176) har inköpt en fiskarestuga vid Kymmene elf i Finland för att der fiska laxar. Han och Dagmar besöka ju alla somrar i Juli sydfinska kusten, deltaga i folkets fiske och besöka fattiga stugor mycket enkelt och hjertligt. Den 6 Maj invigde vi Runebergs grafvård i Borgå. Der voro kransar och deputationer från hela landet. — Nu under pingsten har Björkudden hvimlat af ungdom. Mina äldre barnabarn vandrade hit från Borgå och medförde skolkamrater. Carl Ploug sände mig en dikt d. 14 Jan.177) Jag har sändt honom en annan tilbaka.

Danmarks försvar går dock framåt! Om tio år skall man förundra sig öfver att det någonsin kunnat möta motstånd af Danmarks egna söner!

s. 104 Hermed ender, så vidt bekendt, brevvekslingen mellem Zacharias Topelius og Frederik Barfod, og det til trods for, at de bægge, som tidligere nævnt, levede en del år derefter. Gud lod dem nemlig af sin nåde ikke blot opnå støvets år, men han bevarede dem bægge udover de 80. Da Barfod 7/4 1891 fyldte 80 år, mødte Carl Ploug som ordfører for en deputation, der udtalte ønske om at lade ham male, for at dette billede engang kunde få plads på det nationalhistoriske musæum på Frederiksborg slot. Og skønt Barfod indvendte, at han slet ikke var værdig til at komme til Frederiksborg, blev det dog udført, idet maleren Siegumfeldt det følgende efterår udførte det maleri, som nu har sin plads på det nævnte musæum. Men 5 år efter ved midsommertide 15/6 1896 lukkede han sine øjne i troen på sin frelser. „Det er dejligt at være gammel“, sagde han engang, „når man kun har fred med Gud og fred med sig selv, ser en flok af lykkelige børn og børnebørn omkring sig, har troen på det evige liv og — mærker stadig, hvorledes Guds engel rykker os nærmere og nærmere“. I den sidste tid af sit liv måtte han holde sengen, men var fuldstændig åndsfrisk. Henimod midten af juni var det dog tydeligt, at døden nærmede sig, og hans børn og børnebørn samledes derfor hyppig om ham. Det var en gribende stund, da han som en gammel patriark, glad i troen, modtog den hellige nadver. De sidste ord, han sagde i denne verden, var: „Jeg er ikke bange for Vorherre, — hører I det børn! — jeg er ikke bange for Vorherre“. Han har engang sammenfattet sit hele liv i følgende ord: „Jeg har uden egen fortjeneste levet et usigeligt lykkeligt liv, da Gud i stort og småt har været mig uendelig god og ikke mindst deri, at han har ladet mig se, at enhver sorg og skuffelse, som jeg mente at have lidt, var kun et nyt udslag af hans forbarmende nåde“.

Topelius overlevede ham i knapt 2 år. Sine sidste 20 år, ligefra han tog sin afsked som professor, levede han, som allerede nævnt, på sit skønne landsted, Björkudden. Han følte sig usigelig lykkelig i sit hjem, omgivet s. 105 af born og børnebørn, venner og kendinger. Han havde engang (30/12 87) skrevet til Barfod:

„Björkudden med barn och barnabarn står fortfarande under englavakt. Vår gemensamma jul har firats i Borgå några steg från Runebergs graf, nyåret firas här. Vi bo i Guds kärlek, och Herren är vår herde.“

Her fejredes hans 70 årige fødselsdag, og her hyldedes han i endnu højere grad, da han 14/1 98 fyldte de 80. For den almindelige bevidsthed stod han som den sidste repræsentant for den finske literære storhedstid, og man havde på følelsen, som hans navn var et værn, så længe han levede, mod de tunge tider, som truede. Sin tak bragte han gennem en i landets blade offentliggjort Aftonhälsning, hvori det bl. a. hedder:

Jag står i lifvets sena aftontimmar öfverhöljd med blommor, lagrar och vänskap från hela mitt land, från Sverige, Norge och Danmark. Huru många, många ha icke arbetat mer än jag i de goda makternas tjenst, och aldrig har en ljusstråle af allmännare erkännande belyst deras lif i skuggan . . . Mitt lifsarbete har varit styckeverk, frön i vinden. Gud allena tillkommer äran, om något af dem slagit rot . . . Jag nedlägger tacksam mina förgängliga lagrar inför Honom, som gifvit mig allt.

Denne hilsen blev den sidste. Den er dagtegnet 24/1 1898, men allerede d. 13 febr. måtte han søge sengen og d. 12:te marts udåndede han. „Ännu i det sista hade han genom fönstret i den månljusa natten därute kunnat varsna björken och stjärnan, som vinkade hän mot fadershuset“.