Danmarks Breve

BREV TIL: Jakob Peter Mynster FRA: F. Sadelin (1818-03-14)

Fra Samme.
Wasa, d. 14 Mars 1818.

Högvördige och höglärde Herr Doctor!

Med glädje emottog jag det efterlängtade svaret på mitt bref, och får så väl derföre, som för de meddelade hugnande upplysningar, aflägga min tacksägelse, och tillika i den Christliga vänskapens namn ännu bedja om en uppmerksamhet åt dessa rader.

Den Religiösa Anda, som nu så allment synes lifva Nationerna, måste väl vara ett lyckligt förebud till någon stor och vigtig förändring bland dem. Regenterna sjelfva, långt ifrån att blygas öfver den korsfäsla, samlas med glädje kring det kors, som utgör Deras enda hopp och styrka, och Undersåtarna, trådande med glädje i Deras spår, bekänna med förtröstan sin Frälsare. Vi se alltid våra s. 69 kyrkor fyllda med andäktiga Åhörare, för hvilka det är ett behof att höra Christendomen förkunnas; ofta skåda vi äfven rörelser, heliga rörelser hos den Församling, som upptrått i Herrans Helgedom. Och dock är Christendomen så litet verksam bland oss. Man har knapt lämnat Templets gårdar, der man kände sig så rörd, förr än den mäst straffbara lättsinnighet fyller hjertat och sködar från läpparne. Christlige Vän! huru skall denna ostadighet förekommas? Huru skall man som Religions-Lärare kunna väcka det rätta fromma sinnelag, som på jorden mognar för evigheten? Ofta har jag inför den forsamling, der jag upptrått, utgjutit hela mitt hjerta — Allt hvad ömheten och kärleken äger af rörande och bevekande, Allt hvad Christendomen äger kraftigt och väckande, har jag efter min svaghet använt — man var rörd, men det goda hade ingen rot, det var hellebergets snart framskjutande brådd, som lika snart i brist af närande vätskor visnande nedföll till jorden. Skall då menniskohjertat alltid förblifva den otacksamma åker, som förkastar hvarje odlarns möda? — Misströstande har jag ofta upptrått paa det heliga rummet — det enda, som upprätthöll mig, var tanken på den Gud, som låfvat, att gifva näring och lif åt de frön, som sås i Hans gårdar; men falla icke solens milda strålar fåfängt på klippan, ingen växt gror efter dem opp ur dess ofruktbara sköte? — Väl tror jag, att mycket i vår Gudstjen st skingrar en väckt andakt — dertil räknar jag icke blott de kungörelser, som från Höga Öfverheten och Dess ombud uppläsas, utan äfven enskiltas ofta löjliga efterlysningar, och stabud, hvilka ofta utgöra en hel timmas arbete för den af sin själs spänning och rörelse redan udmattade predikanten. Med synderlig fröjd har jag derföre förnummit, att Doctor Hagberg vid Riksdagen i Sverige föreslagit Stånden dessa publicationers uppläsande efter Gudstjensten. Huru stor del qvarhålles icke af Församlingen, hvilken dessa alldeles icke angå? och Communicanterna skola med ögat på sin Frälsare, med s. 70 tanken på Hans dyra Försoning, hvars minne de nu så högtidligen skola begå till sin styrka och tröst, störas af dessa inblandade verdsliga afsigter. Man kunde vål säga, att detta alldeles icke bör tillhöra dem — men det som fyller deras öron, verkar ju äfven på själen. Det synes ju äfven onaturligt, att så blanda åndeligt och verdsligt om hvartannat; man går ju icke i kyrkan för att höra hvad som skall föryttras på den eller den auction; man vill der vinna det andeliga goda, icke dessa jordens håfvor, som utbjudas hvarje annan dag af veckan. Lyckliga stund, då denna ännu behöfliga reform inträffar i vår kyrka!

Rysliga äro äfven de brott och laster, som här utöfvas — då jag eftersinnar den högra syftning, som Religionsföredragen vunnit på dessa sednare 10 åren, under hvilka de ifrån en torr, kraftlös Moral öfvergått till ömma, veckande framställningar af Jesu lära, måste jag höpna, att finna Christendomens Ande så litet kunna motarbeta tidohvarfvets icke blott lättsinnighet, utan äfven lastbarhet. Allt hvad vi göre för den goda saken, förstöres genom det bland vår almoge så öfverhand tagande Bränvinssupandet. Denna last griper, lik den giftiga roten, allt mer omkring sig och dess verkningar äro rysliga; det är i utbrotten af rusets sanslösa villa, som våra Bröder mogna för de beklagansvärda fängelserna, och för de ännu förskräckligare straff, dem tiden icke kan fatta. Hvad kan Religions-Läraren göra för att sätta en gräns för detta vanhedrande begär, åt hvilket menniskan öfverlemnad är värre än den vildaste tiger? Upplys mig häruti, aktningsvärda Vän ! välsignande skall jag emottaga de råd, som gifvas, och i hoppet till Gud, denna oförtrutne Vakare öfver sin sak bland menniskorna, vill jag använda dem. Eller — trösta mig dermed, att det gifves på jorden någon osynlig Församling bland den synliga hopen, som knäböjer vid Försoningens Altare. Kanske uppträder annorstädes någon prest med mera glada og saligare känslor — lycklig han, ty han ropar icke forgäfves I

s. 71 Herr Doctor! må mitt nit för den sak, för hvilken jag vill lefva på jorden, ursäkta min vidlöftighet; jag vet, att den vördnadsvärda Man, med hvilken jag nu talar, med glädje går att sträcka sina kunskaper och sin erfarenhet äfven åt aflägsnare trakter, och jag finner en hugsvalelse, att uti detta heliga ämne få meddela mina bekymmer, mitt hopp och min fruktan med den redliga, som vill det goda, och utgjuta mitt hjerta, såsom inför en trogen Vän.

För den erhållna Disputation tackar jag förbindligast — hvarje sådan gåfva är en dyrbar vinst för min själ, och en hugsvalelse efter mödans stunder. I det hopp, att min afsigt icke misshagligt upptages, sänder jag en afskrift af mitt tal vid Jubelfästen; emottag det såsom ett bevis på min högaktning.

Gärna önskade jag att ifrån Danmark erhålla några Homiletiska verk; men okunnig om de, som förtjena att ägas och förut engång bedragen af en Commissionär, som tog 50 procent mer för hvarje bok än den kostade, tager jag mig friheten att anmoda Hr. Doctorn om erhållandet af några goda Predikoverk. Månne icke Liebenbergs, Clausens m. fl. arbeten förtjente att läsas, och med hvilken tillfredsställelse skulle jag icke läsa de Predikningar, som vid Jubelfästen hållos. Kapiten Strømsten, som lämnar detta bref, har låfvat att godtgöra för de Böcker, han erhåller, och Herr Doctorns besvär kan endast min varma tacksamhet vedergälla. Var derföre god och låt upphandla åt mig de bästa Predikningar, Skriftetal, och annat occasionelt, hvilka jag helst önskade att få inbundet. Finnes på Danska någon bok, som afhandlar umgånget med sjuka och dödsfångars beredelse, så är den mycket — mycket kärkommen, och för öfrigt allt, som leder till en praktisk Christendom. Må Hr. Doctoro icke misstycka en främling, som påträngar sig Hr. Doctorns vänskap, och som alltid faller til besvär.

Alt framgång måtte følja hvarje Hr. Doctorns bemödande för Jesu sak, och at Hans ära mer og mer må utbredas i menniskornas hjertan och i deras lefnad, det är s. 72 den önskan, hvarmed jag slutar detta bref, under försäkran om den högaktning, hvarmed jag har äran att vara

Högv. Herr Doctorns
ödmjukaste tjenare,
F. Sadelin.