4.
Till Herr Professor Rafn.
Köpenhamn
.
Stockholmd. 20. Sept. 1836.
Herr Professor!
Jag har haft äran emottaga 10 Bandet af forntids- och fornmanna-Sagorna, och anhåller ödmjukast at Herr s. 8Professoren behagade för desamma hos Nordiska fornskriftssällskapet frambära min ödmjuka tacksägelse.
Jag beklagar at jag var frånvarande då Herr Professoren i sällskap med Prof. Finn Magnusen i Köpenhamn gorde mig den äran at söka mig, och jag anhåller at Herr Professoren behagade til den sistnämde framföra min tacksamhetsbetygelse för det meddelade afdraget af Runamoiigurerna10). Jag hade i hemresan tilfälle at besöka detta ställe och det är nu, sedan jag betraktat figurerna och bergarten, min enskilta tanke at figurerna äro frambragta af ganska naturliga orsaker och äro inga runor, ehuru de med huggen runeinskrift hafva en ganska förvånande likhet. Deraf vore då lätt at förstå at dessa runor aldrig kunnat läsas. De anledningar jag har til min förmodan äro fölgande11): Bergarten hvari de förekomma är en gång (filon) af trapp, som genom sin upkomst har den egenskapen at spricka först tvärt öfver gången och sedan mer och mindre transverselt emellan dessa sprickor. En del af denna gång, som nyligen blifvit afröjd, och som således ej varit utsatt för luftens inflytande, visar figurer aftecknade på Prof. Finn Magnusens ritning, hvilka bestämdt ej äro annat än sprickor. Då dessa icke äro annat, låter det väl sluta sig till at de öfriga, som likna inhuggningar, icke eller äro annat, men at de fått utseende af inhuggning genom den under årtusender fortsatta inflytelsen af atmosferen, hvaraf hela ytan af bergarten är i et serdeles corroderadt tilstånd.
Då sprickornas direction af naturen är sådan at de måste likna runeskrift, så måste de genom kanternes nedfrätning också få utseende af huggna runor. Emellan de förr inhuggna på ritningen ansedde runefigurer gå på stenen en mängd af mindre djupa strek, hvilka Prof. Finn Magnusen sjelf synes anse för sprickor, men hvilka i min tanka icke äro annat än samma art af teckning, blott mindre djupt avancerad.
Lägger man då härtil at stället ligger i vildmarken; s. 9at inhuggningen skulle hafva varit gord på en transversell berghäll, ty det går en väg deröfver, och de figurer likna mäst huggna runor, som blifvit mäst upnötta af de oskodda hjulen på Böndernes skogsvagnar; at huggning på detta ställe endast skulle kunna hafva skett för at begagna den ormlika figur, som gången företedde; at bergarten är ovanlig seg at hugga i och genom dess altid sönderspruckna beskaffenhet, faller sönder af huggningsoperationen; at runefigurernas storlek öfverallt är proportionell til gångens bredd och således, på sätt ritningen visar, variera emellan hojden af 1/2 aln och I 1/2 tum, hvilket alt är ovanliga förhållanden vid runeinskrifter; så torde den meningen at alltsamman icke är annat än et helt naturligt phénomén, vinna mycken trovärdighet. Lägges då dertil at Prof. Finn Magnusens tolkning icke kunnat göras efter en känd Clav, utan efter en som han sjelf sökt utfinna i den förmodan at figurerna verkligen kunde vare en mening innebärande inskrift, så torde försöket at förklara dem såsom et minne efter Harald Hildetands härtog, kanske icke förtjena det afseende, som den snillrike uttydaren derå fästat. — För mig vill det dessutom synas naturligt att om Härföraren hade velat rista minnet af sit tog, så hade han väl gort texten mera direct på saken och placerat ristningen å en ort der hären gått fram och ej laggt den på toppen [af] en kullrig bergsklippa midt i vildmarken, der passage [för] en här ej är tänkbar. Blekingeslätten har en så stor mängd af lodrätta släta klippor der ristningen kunnat ske, at man säkert ej upsökt trappgången uppe i skogen, för at hafva ormslingan ristad för intet. Vare likväl icke någon del af alt detta sagt i afsigt at förringa värdet af Prof. Finn Magnusens berömvärda försök.
Med utmärkt högaktning framhärdar Herr Professorens
ödmjukaste tjenare
JAC. BERZELIUS