Uppsalad. 19 Dec. 1858.
Vördade, faderlige Vän!
För omkring 3ne veckor sedan erhöll jag Ditt bref af d. 17 Novbr., och det kom just samma dag, som det hade skolat brukas, nämnl. en knapp halftimme före fatalie-timmen. Det kom således icke för sent, allra hälst som på min medsökandes (och till följe deraf äfven min) begäran vår specimenstid samma dag blef förlängd på 3 månader, eller till d. 24 Febr. 1859; — således skall detta förfärliga ansöknings-tillstånd ännu räcka till denna dag, utom alla månader derefter ....
Tack, mitt hjertas varmaste tack, för det för mig så högeligen hedrande betyg, hvarmed Du trotl Dig böra vitsorda min, ty värr, så ofullständiga kunskap inom den Nordiska språkvetenskapen! Jag har visst icke förtjent ett så lysande vitsord; men det skall i så mycket högre grad vara för mig en sporre och en eggelse att söka närma mig mästaren. Om man icke här vore så helt och hållet obekant med allt, som hör till det Nordiska språkstudiet och dess idkare, så borde s. 125ingen kunna besegra den, som förer till sköld ett sådant vitsord af den man, som just är den djuplärdaste i Nordens alla fornaste språkskiftningar och yngsta; ty det är en beklaglig sanning, att inom hela vårt consistorium finnes icke en endaste, som kan öfversätta eller ens någonsin har läst en enda rad Isländska (utom de, som blifvit examinerade af Schröder, och deras kunskap deri är och har alltid varit = 0). Men i alla fall så hafva de dock reda på N. M. Petersens namn och derföre skall väl också Ditt vittnesintyg verka på dem. — Jag vet. ej, om jag sist i brådskan nämnde, att jag valt till ämne för mitt specimen en behandling af hela Gutamålet eller Forngotländskan. D. v. s. jag tänker omtrycka den Schlyterska texten rensad från alla skriffel och efter en normal-rättskrifning, samt alla Gotländska Runinskrifter. Derpå följer en kort språklära och sist en ordbok. Jag håller detta tills vidare hemligt. Tryckningen börjas i dessa dagar. Jag har således nu mycket brådt om tiden; och är detta orsaken, att jag så länge dröjt att besvara Ditt sista bref, och till att detta blir så kort och osammanhängande. Om jag vore Dig litet närmare, så skulle jag utbedja mig Din upplysning om ett dunkelt ställe i G.-Lagen, hvilket jag aldrig kunnat få rätt klart för mig. Det är början på 64 Kap.: — — „A mandr aign hwergin ta-fasta, þa dl hann sielfr at wita at (trol. bör det vara a) ypna warst, hur hann farweg a; þa en hann ta-fasta a ok ypna warst, þa far hann ai wita a annars aign ypna.“ Först bör jag anmärka, att Schlyt. säkert misstagit sig om betydelsen af ordet warst, när han öfversätter det med: jord, då det utan tvifvel är det samma som det nuvarande Gotl. vast l. vasst, f., gärdesgård (af oordentligt slag, t. ex. af hopadt ris, af sten = stain-vast), långsträckt rad af brote, ris, stenrösen, uppstående kant, t. ex. af små buskar, af högt kärrgräs (t. ex. af ag = ag-vast), m. m. dyl. Ordets rot är var uti veria, varða, och öfvergången varst till vast är fullkomligt regelmätig jf. Nygotl. däu vast 1. varst = þu vart, s. 126äfven bask, kask adj. = Sv. barsk (bardsk?), karsk (karlsk). Svårigheten består i att få reda på, hvad som menas med orden: at vita a (för at) ypna varst. Hvad betyder vita a, och hvad ypna? Är meningen denna: Eger man jord, som ingenstädes är tä-fast (gränsar till tä, väg), då skal〈l〉 han sjelf medelst öppen gårdesgård (l. medelst att göra en öppning på sin gärdesgärd) utvisa, hvarest han har (l. vill hafva) sin farväg; men då han eger tä-fast jord och öppen gärdesgärd, då får han ej utvisa (nl. hvarest han har eller skulle vilja hafva sin farväg) å en annans öppna jord (d. ä. å en annans jord, äfven om hon skulle ligga alldeles öppen och oingärdad). [Hittills har det gått någorlunda väl; men det följande tyckes ej fullkomligt stämma in med det föregående:] En hafr kann sielfr lukna, þa ma. hann wita a annars ypna, men hafver han sjelf tillsluten (warst 1. aign?) jord, då må han ej utvisa, utpeka (sin väg) å (1. öfver) en annans öppna (jord 1. gärdesgärd?). Troligen häntyder orden ypin och lukin varst 1. aign på något nu okändt förhållande. Eller skulle måhända ypna på första stället vara infinitivus? Om man t. ex. öfversatte: - - då skal〈l〉 han sjelf veta att (at vore då här conj.) öppna (1. göra öppning på) gärdesgården, hvarest han farväg eger. Men så kan det knappast vara, det 〈kan〉 ännu mindre rimma sig med det följande. M. e. o. stället är mig en gåta. — Uti det 28 Kaps 8 § förekommer 2ne ggr: Engin Gutnisks manns sun far skipt af feþr, och þa fain (synir) aldri skipt af feþ(i)r sinum. Detta skipt tager Schlyt. såsom subst. = skipti; men mig tyckes att det ej kan vara annat än sup.; far skipt = får skiftat (ehuru vi nu moste säga: får skiftadt, part, pass., el. få skifta, inf.); då G. Lag. ofta har denna ordställning, t. ex. windr sykt 2: 2, windr ai wapni uppi wegit 19: 11; ai winna kaupt aign, 28:3; engin fikk frip gart, Guta-Saga 2: s. 96, m. fl., m. fl. st.
Så gerna jag ville fortsätta detta samtal ännu en stund så nödgas jag likväl nu sluta.
s. 127Framför min vördnad till Fru Etatsrådinnan och till Fröken Sophie! samt min helsning till vännen Secher, om han råkas.
Lef väl och med fast hopp till Nordens och Danska folkets lycka! en god och rättvis Gud kan ej låta en så ädel gren på folkens trä förtorkas som Nordböarnes!
Din sonligt tillgifne
Carl Säve.
Haf godheten att skrifva den närmare addressen på inneliggande bref till Sv. Grundtvig och sänd det med Indenbyesposten; eljest går ju an att skicka det till Fadren.