Barfod.
Björkudden20 Juli 1881.
Käre gamle Mästare, mitt föredöme i folkskrifterna!
En gång i lifvet ha våra vägar mötts, och det är knappt troligt, att vi mer skola mötas. Men för mig har detta alltför korta möte varit en glädje och en lärdom. Jag tackar Dem för att De besökt vårt land med ett varmt hjerta och för att De dervid också ihågkommit mig.
Änskönt vi ha mycket mera att lära af ett gammalt kulturfolk, som Danskarne, än de af oss, synes det mig och många mina landsmän som skulle der vara något särskildt hjerteband mellan Danmark och oss. Gud vet hvaraf det kommer sig: kanske af någon likhet i lynnen, kanske också deraf, att vi båda äro folk, som strida för vår tillvaro, — folk med en stark pression öfver sig och tvungne att anstränga sin andliga kraft, för att icke gå under. Visst är, att de fleste bland oss känna sig mera hemma i Kiöbenhavn, än i Stockholm eller annorstädes utom vårt land, och det är endast beklagligt, att våra Danske vänner så sällan besvara våra besök.
s. 11Jag har haft tre lärare i konsten att skrifva „fortællinger af fædrelandets historie“. Jag började med Valter Scott4), jag fortsatte med Ingeman[n]5), jag slöt med Barfod. De se att två varit Danskar. I 24 år har jag som universitetslärare föreläst och arbetat i den stränga historiska vetenskapen, jag måste ju erkänna dess rätt, men när jag sökt den lefvande menskligheten med dess klappande hjerta i tidehvarfven, då har jag gått till V. Scott, till Ingeman[n], till Barfod, och så kommer det sig, att jag icke efterlemnar något, som förtjenar att omtalas, i den stränga stilen; jag bugar mig för dem, som detta förmått, men jag har sökt lifvet och velat känna tidernas hjertslag. De ha ock sin andel deri; är det ett fel, så dela De skulden, Mästare! När jag läste Deras „Fortællinger“ 1856, hade jag nyss utgifvit „Naturens Bok“ för folkskolorna och ämnade utgifva andra kursen af socialt allmänt menskligt innehåll under titel „Lefnadens bok“. Men när jag läst „Fortællingerne“, kastade jag om och beslöt att, som De, begränsa mig inom fäderneslandet och dess folk. Jag behöfde dertill 19 år; men att „Boken om vårt land“ såg dagen 1875, derför har jag att tacka Deras föredöme. Se, så veta vi ju aldrig hvar det frö fattar rot, som vi utströ i vinden. De vet icke, ej ens Deras barn skola veta, hvar Gud låter alla de frön, hvilka De sått ut i Danmarks jord, finna fäste och framtid, — det är allt Guds verk, icke vårt, och Honom allena tillkommer äran, — men det gifver mod att arbeta, förtröstan att så. Gud välsigne Dem, gamle Mästare, — Dem och Deras verk!
Jag sänder Dem den autograf och det kort6), som De önskat. Må De vara frisk och upplifvad af resan tillbaka i Deras hem! Min aktningsfulla helsning till Doktor Barfod och Deras familie.
Med varm vördnad tecknar Deras
Z. Topelius.